Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid beslöt jag att söka få någon underrättelse
af Lena, och i alla händelser ville jag återlemna
Harold sin kedja och säga honom huru jag först sett
honom både på gästgifvaregården och på landsvägen,
då han förde den sanslösa flickan i sin vagn och huru
jag sedan hört hans samtal med den förrymda fången.
Tiden blef mig emellertid lång; jag granskade för
tionde gången det lilla enkla rummet der jag låg, med
sina ljusblå väggar, sin enda stol af flätad säf och
målad ståltråd, högst sinnrikt och nätt sammansatt, och
ett litet bord af samma slag, utan att upptäcka något
anmärkningsvärdt, som min inbillning och sysslolöshet
så gerna ville finna.
"Hur mår ni, herr arrestant?" ljöd en mild och
glädtig röst från det öppnade fönstret, och Gerdas ljufva
ansigte skymtade fram mellan kaprifoliebladen utanför.
Jag spratt till och framstammade några ord, knappt
hörbara för den häftiga rörelse jag kände vid hennes åsyn.
"Om ni är tålig och ligger stilla, så får ni i
morgon komma ut till oss. Här har ni emellertid att
roa er med," tillade hon skrattande och kastade en
hand full af blommorna utanför in till mig.
Jag mottog dem i min famn, kysste dem och tryckte
dem till mitt hjerta, och jag är säker att de bidrogo
till mitt botande långt mera än Lenas alla omslag och
kryddor.
Nu föreföll mig tiden icke mera lång, jag tillslöt
ögonen och framkallade åter den sköna bild jag nyss
sett, och berusad af doften från dessa blommor, som
hon gifvit mig, sjönk jag i ett lycksalighetsrus, som
man endast kan känna vid tjugo år och som minnet
sedan icke ens kan återkalla eller själen fatta.
Jag begriper icke hvarför man lefver längre än
man är ung. Och man skulle icke heller kunna lefva,
om icke ungdomens illusioner, den varma gnistrande
stjernan, som från vårt eget hjerta strålar ut och målar
verlden så grann, sedan hon höjt sig allt mer,
försvunnit en tid från våra sorgsna blickar och lemnat
oss ensamma och förtviflade på den mulna, torra jorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
