Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var nattens mörka, hemlighetsfulla Harold,
med sitt orörliga ansigte och sina stela likväl brinnande
ögon. Jag ryste och sjönk tillbaka på kudden,
väntande hvarje sekund att se honom inkomma genom
fönstret, hvarifrån det tycktes mig att ingenting borde
hindra honom.
Men antingen såg han ingenting i det mörka
rummet eller hade han något annat skäl att lemna
mig ostörd; han aflägsnade sig efter några minuter
och jag beslöt inom mig att icke ännu en natt taga
hans gästfrihet i anspråk.
När morgonen kom och jag skulle försöka att
stiga upp, fann jag emellertid att det var omöjligt;
ingen ansträngning förmådde besegra den olyckliga
svullnaden och smärtan i benet, jag måste ligga stilla,
och den gamla Lena, som kom in till mig, lade nya
kompresser och bandager deromkring, under vänlig försäkran,
att om jag bara hölle mig stilla skulle jag nog
dagen derpå kunna stiga upp, helst hon skulle koka
några kryddor att lägga på.
En stund derefter kom äfven Harold in, och
ovilkorligt ryste jag till vid hans åsyn; men han talade
så vänligt, frågade huru jag mådde, rättade min kudde
och öppnade fönstret, så att den friska morgonluften
strömmade in, och nu såg jag att fönstret utanför hade
ett grönmåladt galler, troligen af jern.
Han satte sig bredvid mig och gjorde några
skämtsamma anmärkningar öfver min arrestering, och jag
kände mig dervid i hög grad frestad att berätta honom
hvad jag sett om natten och begära en förklaring deröfver;
men vid den första anspelningen derpå återtog
hans ansigte sitt allvarsamma och stränga uttryck, och
strax derefter lemnade han mig, anbefallande lugn och
tålamod och förtroende till gamla Lenas läkedom.
Besynnerligt, tänkte jag då han gått, säkert delar
denna öfverlägsna och sällsamma man andra vanliga
menniskors motvilja att erkänna och höra talas om en
ofullkomlighet eller ett lyte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
