Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drömmande sedan hon sjungit en liten förtrollande romans,
hvars ord voro lika ljufva som dess melodi.
"Harold, naturligtvis," sade hon naivt.
"Men det tycks mig, som om ni haft en engel till lärare."
"Åh ja, han ar också min goda engel. Han har
lärt min själ att tänka och mitt hjerta att älska ...
han har lärt mig att lefva," återtog Gerda entusiastiskt,
steg upp ifrån pianot och lade sig sakta på knä vid
Harolds sida.
"Se så, sjung nu den der gamla visan, hvars
melodi du sjelf komponerat," sade Harold, under det
han smekande strök hennes hår och reste henne upp.
Gerda gick tillbaka, och hennes ljufva och vemodiga
röst fyllde åter min själ med denna tjusande melankoli,
som är angenämare än den mest strålande
glädje. Den sista versen hade förklingat:
"Haf tack, du elfvadrottmng – det glömmer jag ej mer –
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der, i månens strimma min rätta väg jag ser
Farväl! Vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och guld,
Men Herren vill jag lofva att aldrig för min skuld.
Det sucka skall så tungt uti skogen."
Och jag upprepade rörd med tårfylda ögon, hänryckt
af stundens tjusning, de sista orden i djupet af
mitt hjerta: "Men Herren vill jag lofva, att aldrig för
min skuld, det sucka skall så tungt uti skogen". Det
var ett löfte, gjordt i en själens sabbatsstund, hvars
enda behållning blef det för sena och förödmjukande
minnet deraf.
Gerda hade aflägsnat sig, Harold och jag voro
ensamma och ehuru det ännu icke var mörkt, ämnade
äfven jag återgå till mitt rum, ty minnet af den
föregående natten oroade mig; men Harolds samtal var
nu som då så fängslande, att det hänförde mig mot
min vilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
