Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fiskmåsarnes berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
horisonten flammade några formlösa röda strimmor,
der solen sjönk i hafvet bakom den gråa tjocka
molnväggen.
Pella visste inte huru långt hon hade gått och
väcktes först ur sina tankar genom det häftiga och
vänskapliga skallet af en liten raggig hund, som hoppade
i glädje högt upp på henne.
"Ah, är det du, Uller!" utropade hon öfverraskad
och smekte hundens sträfva ragg, under det hon blickade
framåt emot taken af några fiskarkojor, som skymtade
fram mellan de af hafsvinden utslitna grenarne på ett
halft tjog oigenkänneliga träd bland bergskrefvorna.
"Jag kan så gerna gå in och hvila ett ögonblick
hos Lena, efter jag gått så långt," sade Pella för sig
sjelf och följde den lilla hunden, som helt inbjudande
sprang förut fram till kojorna.
Lena hade varit Pellas amma och var sedan flera
år gift med en fiskare som bodde här, och Pella
brukade ofta vid sina promenader besöka henne.
Den unga flickan drog upp sin klädning för att
akta den för den omstjelpta, nytjärade båt, som låg
midt öfver gångstigen, gick förbi de upphängda näten
och steg in i den största och snyggaste af de båda
små kojorna.
"Ah, se fröken Pella!" utropade en storväxt,
vacker, fyrtioårig qvinna, som sysslade vid ett öppet
skåp, der flera blanka silverskedar lyste, uppstälda bredvid
granna sinkade porslinskoppar och spräckta kristallglas,
minnen sedan Lenas tjenstetid vid herregården.
"Att fröken vågat sig ut så långt i qväll, då det
blåser så kallt vesterifrån?" fortfor Lena vänligt och
omfamnade helt förtroligt sitt forna ambarn.
"Jag tror du haft främmande?" sade Pella,
blickande på bordet, der en rätt aptitlig aftonvard stod
framdukad, under det hon satte sig ned och strök undan
de bruna hårlockar, som blåsten rubbat och kastat
fram öfver hennes panna.
"Ja, det är icke så långt emellan nu på vårsidan.
Det var en matros, eller hvad han var för en, ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
