Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fiskmåsarnes berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denne man, med sitt sträfva svarta hår, sin låga,
rynkiga panna, sina borstiga ögonbryn, små skarpa
ögon, uppstående näsa, tjocka läppar och bruna tänder,
egde en så utpräglad stämpel af råhet och låghet, att
om han varit höljd i siden och sammet, skulle han
icke bättre kunnat dölja sin natur än nu i den
tydligen för honom ovanliga drägt han bar. Och till och
med om hans språk och sätt varit lika behagliga och
röjt lika mycken elegans och bildning som det nu röjde
motsatsen af allt detta, så skulle hans simpla och grofva
drag och hans plumpa figur ohjelpligen förrådt till hvad
samhällsklass han hörde. Den styfmoderliga naturen
hade gjort all yttre förädling omöjlig.
"Ah, här bor du ju som en furste så länge; ett
gammalt örnbo, det kan man se," fortfor Jensen och
såg sig omkring. "Det der är dina gamla förfäder,
förstår jag, hyggligt folk allesammans, kan jag tro,
efter de fått sina konterfej målade; fan vet om mina
förfäder ens blifvit begrafna; nå, det gör detsamma.
Har du ett glas grogg att bjuda mig, så säger jag icke
nej, du vet att törsten plågar mig ständigt och jemt,
det kommer väl deraf, att jag lefvat så mycket på
saltvattnet." Jensen skrattade åt sin förmenta qvickhet,
så att fönsterna skakade, och kastade sig ogeneradt
ned i en länstol, slog benen öfver hvarandra, och då
han i detsamma upptäckte något anmärkningsvärdt på
sina alldeles nya galoscher, som han icke aftagit, lyfte
han upp den ena foten ända till näsan, med en akrobats
ogenerade vighet, och betraktade den på alla håll,
framställande med detsamma den mest löjliga och opassande
figur för den bestörta Pella, som hastigt drog
sig till dörren.
"Min Gud, hvilken besynnerlig menniska detta
är," sade hon hviskande till Holger, som följde henne.
"Ja, han är en smula oborstad, han har vistats
på sjön och i vildmarker all sin tid; du får ursäkta
honom, ty han är en hederlig och dugtig karl och mig
mycket tillgifven," svarade Holger lika tyst, "jag
ämnade bereda dig på hans ankomst, men jag trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
