Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fiskmåsarnes berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klappade emot masten. Holger vände sig om för att ge
akt på den annalkande vinden, och Jensen hastigt
öfvervinnande den tvekan, som syntes upptaga hans
sinne, satte beslutsamt knifspetsen under den gamla
ringen på sitt venstra pekfinger och bröt den itu.
Den sönderskurna talismanen, från hvilken han
tycktes haft svårt att skilja sig, föll ned i båten,
lemnande ett blodigt märke på den sargade handen.
I samma ögonblick hade stormbyn hunnit den lilla
bräckliga farkosten; Jensen, som hållit rodret fastklämdt
under armen, släppte det och lutade sig fram för att
lossa det trasiga seglet, som insnärjdt hotade att låta
båten kantra, då Holger icke nog hastigt kunde få det
i ordning; han råkade härvid att med knifven, som
han ännu höll i handen, rispa denne i axeln, tydligen
utan all afsigt och fullkomligt af våda.
Holger, som emellertid nyss förut iakttagit sin
farliga bundsförvandts rörelser och tysta öfverläggning,
misstog sig om hans afsigt, och ständigt färdig att
misstänka en trohet, som hvilade på gemensamma brott,
stötte han Jensen ifrån sig med sådan kraft, att denne
alldeles oförberedd tumlade öfver ända i den krängande
båten, men drog i fallet – af en naturlig instinkt
att hålla sig uppe och kanske äfven i sin tur fattande
samma misstanke – sin kamrat med sig i hafvet.
Deras fall var nära att omstjelpa den lilla båten,
som half af vatten likväl höll sig uppe och nu med
pilens hastighet flög bort, förd af den häftiga stormby,
som jagade dess lössläppta segel.
De båda männen syntes ännu en gång öfver vågorna,
hårdt omfamnande hvarandra, kämpande en onödig
strid, i hvarje sekund bekräftande hvarandras
misstankar, och glömmande att den lilla båten flydde allt
längre och längre bort.
Då slutligen Jensen för sista gången kom ensam
upp på de nu hvitfradgade vågorna, var det för sent.
Hans ögon rullade med dödens ångest omkring, men
endast det skummande ödsliga hafvet mötte hans
stelnade blickar. Hans armar togo några matta tag, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
