Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fiskmåsarnes berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertygelsen att Sigge kommit att möta henne, och
först då hon med betvingande kraft kände sig omsluten
af grofva seniga armar och upplyft från marken, ville
ett rop af förfäran undslippa henne.
Det var emellertid för sent; en tjock kappa
lindades omkring hennes hufvud, hennes rop qväfdes,
hennes ursinniga bemödanden att slita sig lös voro
fåfänga, hon kände sig hastigt och föga varsamt
bortsläpas, och qväfningen och förskräckelsen beröfvade
henne medvetandet.
De båda röfrarne skyndade med sitt byte hastigt
ned till stranden, der de första vågorna redan slogo
högt upp, såsom förelöpare till den annalkande stormen.
"Skynda, skynda! Om vi icke hinna ut innan
ovädret börjar, så måste Sörensen länsa undan; lägg
ned henne i båten och bind henne fast," sade Holger
brådskande, i det han lösgjorde det lilla seglet, som
låg hopfästadt.
"Hon är alldeles liflös, vi behöfva icke binda
henne," svarade Jensen i samma ton och nedlade i
båtens botten sin känslolösa börda.
"Bind henne i alla fall; om hon vaknar, så börjar
hon bråka och kunde komma det här nötskalet att
kantra," återtog Holger befallande och med ifver. "Se
så, tag rodret du; kan du se bränningarne vid skäret
derute?"
"Så väl som jag ser dig," sade Jensen lugnt, satte
sig ned, så att den lilla båtens akterstäf nästan dök
under vattnet och fattade rodret med sin ena hand,
under det han med den andra uppdrog ur byxfickan
en knif, som han betänksamt vände mellan fingrarne.
Vädret var ännu lugnt, så att det lilla fyrkantiga
seglet knappast fyldes, och båten gled sakta fram mellan
de långa, låga vågor, som tid efter annan höjde den.
Holger, som höll skotet af det illa uppsatta
provisoriska seglet, hade med ett utseende af oro och
undran märkt sin kamrats rörelse.
I detsamma kom en sällsam susning öfver hafvet,
några stora regndroppar föllo och det slaka seglet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
