Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Gunild!" utropade Janne förfärad, och reste sig
upp, "skulle den der trollungen vara Gunild! Nej, nu
ljuger du då, så stor du är."
"Kors, din dummerjöns, kunde du icke begripa
det så pö om pö, när jag berättade hela historien, att
det var om Gunild jag talte."
"Nej, se det tror jag då aldrig," återtog Janne
ångestfullt.
"Tror du icke? Du måste väl veta att Strömmen
fått betalt för henne så länge prosten lefde, för
se mor trodde att Skräll-Maja mutat honom med något
af de der guldpenningarna, och att prosten nog visste
hur det hängde ihop, men icke hade makt att qväsa
Maja och hennes otyg, utan fick lof att tåla’t. Och
det vet du nog med, att Skräll-Maja alltid hade
medhåll af prosten, och att hon ständigt är så kärvänlig
emot Gunild, så att en nog kan se att de äro af
samma ull. Och Gunild fick ju gå till prestgården och
läsa och lära sig allt möjligt, så att hon läser i bok
så bra som en prest och skrifver så vackert i långa
rader som lagman sjelf.
"Och mor säger att sedan prosten dog, så får
Strömmen penningar i bref, fast han icke vet ifrån
hvem de äro."
Olle tystnade och Janne suckade djupt.
"Ja, nog är det sannt," började den senare efter
en stund, liksom för sig sjelf, "att Gunild är
besynnerlig. De säga att skogsfrun är vacker, och att om
man skulle våga sig att se på hennes ansigte en enda
gång, så skulle man sedan aldrig bli förståndig mer,
utan ständigt längta till henne och bli olycklig för
alltid. Och så tycker jag mest det är med Gunild och
mig; allt sedan hon tog mig i famn och tackade mig
för jag körde bort den ilskne tjuren, som hade skrämt
henne så svårt, så är det som hjertat ville hoppa ur
mig när jag får se henne, och jemnt, jemnt åtrår jag
bara att se henne ändå. Jag går och vallar i skogen
och har ingen lefvande ro, det känns så underligt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
