Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRLEKSDRYCKEN.
69
försänkt i sina egna tankar och det ljufva inflytandet
af det kryddade vinet i bägaren framför sig," sa att
han icke gaf särdeles akt på samtalet längre.
Lugnad för hans ogillande, började fru Lundin i
sakta och hviskande ton:
"Jag skall säga er, att efter min tro, sa finnes det
väl icke någon riktigt gammal familj, som icke har ett
spöke i sitt hus; men säkert ar det icke många, som
har det sa vackert som vår fami]j ..."
"Vackert! Hvad menar faster dermed?"
"Jag menar att spöket på Hult ar en ung och
vacker qvinna, sa vacker att ingen menniska kan vara
sa skon."
"Men hur vet faster det?"
"Jag har ju sjelf sett henne! Men dess olyck-
ligare ar det att skåda hennes hemskefulla anlete, ty
man kan aldrig glömma det sedan..."
"Men jag förstår icke ..."
"Vänta blott skall ni få höra. Ser ni, jag har
nu förestått barons hus i tjugo ar; baron Nils var icke
mer an åtta ar då jag kom till hans föräldrar, och
allt sedan har jag hört talas om ett spöke, som skulle
visa sig vid vigtiga tilldragelser i familjen; men jag
sjelf hade aldrig sett det, och derför, Gud förlåte mig,
sa trodde jag just icke mycket derpå. Nå, jag blef
straffad derför också. Det var i fjol höstas, just sam-
ma qväll, som baron och friherrinnan förlofvades. Herr-
skapet hade redan lagt sig, eller åtminstone gått in i
sina sofrum, då Håkansson och jag och baron Nils7
kammartj enare, Johan, sutto tillsammans i mitt rum,
just som nu; och hur det var föll talet på spöken och
sådant der, och jag liksom motsade Håkansson litet,
som påstod sig hafva märkt ett och annat af det sla-
get, och förebrådde mig för synd och ’fritänkeri’’, som
friherrinnan kallar det - ehuru det just icke var sa
allvarsamt menadt med mitt tvifvel, det vet Gud. Nå,
sent omsider skildes vi åt och jag blef ensam. Jag
hade redan tagit af mig skorna och skulle kläda af
mig; jag hade haft mycket bestyr hela dagen och var
Claude Gerard. II. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
