Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUF-TOMTEN.
387
sa sorgefull och förtviflader, att j ag tänkte på att dränka
mi<r... i sådana der tankar gick jag nedåt vägen i
skymningen och bäst jag går, sa åker en resande herre
förbi mig på en bondsläde. Den stannade, herrn
hoppar ur och just som jag kom fram der han stod,
tilltalade han mig och bad mig vänta ett ögonblick.
Jag stannade och den resande herrn, som var ung och
vacker, med stora svarta ögon och mörkt hår, drog
upp sin plånbok och betalte skjutsbonden, som genast
vände om. Det var ännu tillräckligt ljust för att
kunna se allt, och som jag stod alldeles bredvid honom,
sa märkte jag att han hade flera stora sedlar i sin plån-
bok. Gud i himmelen vet, att jag aldrig förr i mitt
lif hade tänkt på att taga ett runstycke ifrån någon,
men i samma ögonblick jag såg hans myckna pengar,
sa tror jag att hin onde for i kroppen på mig, ty jag
nek en lust efter dem, som om jag varit galen. Om
jag hade dem, om de låge i min ficka i stället, tänkte
jag, sa skulle Anna bli min och vi skulle hålla bröl-
lop. Ack, jag kan icke nu minnas, eller begripa huru
underligt det blef i mitt sinne; men jag minns att
pengarne, pengarne stodo för mina tankar som elds-
lågor, och jag var som i en dröm’.
"När skjutsbonden farit sin väg, vände den unga
herrn sig till mig och frågade om jag kände någon,
som kunde visa honom grufvan ännu i qväll, ty han
ämnade endast stanna i Falun öfver natten och ville
se den innan han reste. Det hoppade till i bröstet
på mig af glädje; men jag svarade honom, att alla
arbetarne för längesedan gått hem, men att jag sjelf
kände grufvans alla’gångar sa väl som min egen stuga
och skulle ledsaga honom om han ville, ehuru det var
sent; han tackade mig och lofvade mig hederliga dricks-
pengar, den olycklige . . ."
"Gå på, Matts, säg mig allt och dölj ingenting,"
sade Erik uppmuntrande, då - Matts tystnade, öfver-
väldigad af sina minnen och lät hufvudet sjunka ned
emot bröstet.
"Du vet huru det var," fortfor han åter nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
