Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ett bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min af vördnad och sorg, ett porträtt som ligger deribland,
för det sakta till sina läppar och betraktar det
noga och med ömhet.
Detta porträtt är af ett fruntimmer i ungdomens
hela friskhet och glans, och så fullkomligt likt henne
sjelf, att man skulle trott henne endast hålla en
miniatyrspegel framför sig.
Hon tycks icke tröttna att betrakta detta fina
ansigte, hennes egen afbild, och halfhögt och med
bruten röst hviskar hon långsamt:
"Död ... död ... Dessa eldiga och svärmiska ögon
... dessa fina, leende läppar, denna rodnad, detta lif,
denna panna, hvarinom så många tankar lefvat, detta
bröst, hvars hjerta klappat så varmt och häftigt ...
Allt, allt är borta, förbi, försvunnet som en skugga,
flytt för att aldrig kunna återkallas, och endast minnet
i min själ, och återskenet af detta minne på elfenbenet
i min hand återstår ... Ah! Min mor, min mor, hvar
skall jag söka dig? ..."
Och med en åtbörd af den djupaste nedslagenhet
tryckte hon porträttet intill sitt hjerta.
I samma ögonblick hördes några lätta slag på
dörren. Med en rörelse, som om hon velat kasta sig
öfver de skrifna bladen framför sig, för att skydda
dem mot ett otillåtet och nyfiket öga, frågade hon, till
hälften vänd emot dörren, med sakta och upprörd röst:
"Hvem är det?"
"Endast Caroline ... Öfversten ar kommen och
frågar om han får komma in," svarades utanför.
"Nej, nej, icke i afton, det är så sent ... Jag kan
icke, jag vill icke se honom nu," fortfor hon tyst för
för sig sjelf, sedan kammarpigan gått. "Jag har icke
ännu beslutat mig; att skiljas, det är hårdt; en frånskiljd
hustru vid sjutton år. O, min mor! Min stackars
mor, du ville bereda min lycka, och du beredde mig
i stället samma grymma öde som ditt eget."
Åter klappade det på dörren, men hårdare och
bestämdare än förra gången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
