Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ett bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med öfver den angenäma öfverraskning hon beredt
Therese och mig. Ett ståtligt kalas juldagen hos mormor
följdes af flera andra hos grannarne i trakten under
de fjorton dagar vi voro qvar; det var en riktig karneval
för oss, som sällan hade något tillfälle att roa oss.
Det var för mig det första egentliga tillfälle att
sätta i praktik den länge studerade teorien om god
ton, sällskapslifvets fordringar och alla de otaliga
små iakttagelser, dem Herminie meddelat mig redan
sedan flera år. Men det var också försmaken af de
hvassa nålstygn, hvarför den ovilkorligt utsätter sig,
som genom nödvändighet eller smak låter sitt lif
förflyta i den sa kallade stora verlden. Dessa nålstygn
voro för den fjortonåriga flickan lika bittra som
fruktbärande och oförgätliga.
Therese och jag hade till sängkammare fått oss
anvisadt ett litet kabinett innanför det rum Herminie
begagnade. Detta rum hade trenne dörrar, men en af
dem var undangömd med en gardin, förmodligen för
att hindra drag derifrån; den var stängd och reglad
och en säng placerad framför. Denna säng hade jag,
genom ett oförklarligt intresse för den hemlighetsfulla
dörren, valt, och midt emot låg Therese. Om aftonen,
sedan jag med vanlig liflighet och obetänksamhet för
Therese redogjort för dagens intryck, och först tystnat
sedan hennes jemna och tunga andedrägt öfvertygat
mig att hon sof, påtog jag mina nattkläder, hoppade
upp i sängen och ämnade släcka ljuset, då ljudet af
en öppnad dörr hejdade mig. Jag trodde att Herminie
glömt något inne hos oss, men dörren som jag tyckte
öppnades var stängd, jag släckte ljuset och lade mig.
Emellertid kunde jag icke somna. En af de
kamrater, som följt Leopold H., min rödhåriga slägting,
hade genast då jag steg ur vagnen väckt min
uppmärksamhet. Hans vackra, smärta och höga figur,
hans mörka hår och stora svarta mandelformiga ögon,
förtjuste mig – så olycksaligt svag för yttre skönhet
– på ögonblicket. Hans sätt att tala, att föra sig,
allt behagade mig, och utan att jag visste derom eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
