Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lifvets poesi?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 ONKEL BENJAMINS ALBUM.
pappa säger, ’un enfant terrible’ på mammas språk, och en riktig yrhätta i mitt tycke, som jag likväl håller bra mycket af, ehuru hon långt mera liknar en tjufpojke an en väl uppfostrad fröken. Gud vet, hvad Åke skall tycka om henne, då han får se den vilda kattungen, som ömsom skriker som en räf vid pianot, ömsom sjunger sa vackert, att man riktigt känner tårarne komma sig i ögonen, ömsom ritar de otäckaste karikatyrer med benen i vädret och tungan hängande ur halsen, ömsom målar riktigt snällt; an ar färdig att få spasmer af förskräckelse Öfver en stackars mask, eller en groda och en annan gång hoppar i forsen och vågar lifvet för att rädda en hundvalp, eller riskerar armar och ben för att på en osadlad häst rida i kapp med mig, eller bonäpojkarne ifrån byn. Jag fruktar, att Åke blir sa förskräckt vid hennes åsyn, att alla mammas älskade planer för hennes framtid gå upp i rök."
"Det ar din kusin, notarien Thyreved, du menar?"
"Ja, mamma och hans mor äro systrar, och de båda mödrarna vilja ändtligen förena sina barn, men Åke har aldrig sett Karina, och ingen har ännu vågat beskrifva henne för honom."
"Men ar hon då verkligen sa afskräckande?"
"Som fästmö, ja det vet Gud."
"Du öfverdrifver säkert den stackars flickans fel," sade jag, i detsamma vi körde in på en gräsbeväxt gård, beskuggäd af stora lindar.
"Du kan sjelf döma, der sitter hon," svarade Valter skrattande och pekade med piskan åt gafveln af den lilla flygelbyggnaden, just som vi stannade.
Jag vände hufvudet efter hans anvisning, och på en stege, upprest mot dufslaget öfverst på gafveln, såg jag Karina, stående med ryggen utåt och sysselsatt att fastspika några pinnar ytterst på dufslaget.
Vid bullret af kärran vände hon sig om, med hammaren upplyft i handen och munnen full af små spikar, alldeles som timmerkarlar bruka.
I ett enda ögonblick uppfattade jag hela hennes egendomliga figur. Hon var mycket liten och spad till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
