Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lifvets poesi?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFVETS POESI.
7
vigt och snör illa mina kängor; ar nu väl allt detta sa vidunderligt ooh föraktligt som alla påstå, och er min och ton helt nyss äfven sade mig?"
"Föraktligt ar det visserligen icke, men bra underligt och åtminstone mycket opassande, och en ung flicka får icke göra något opassande, något som klär henne illa, något som framställer henne i en ful och löjlig dager, utan att hon nedsätter sig sjelf, hon får icke afvika ifrån antagna seder och bruk, icke skilja sig ifrån sitt kons rättigheter och skyldigheter; de förra äro möjligen mycket trånga för ett lifligt lynne och de senare ofta nog tröttsamma och obehagliga, men, Karina, det ar nu en gång sa här i verlden att: quand tout le monde a tort, tout le monde a raison."
"Ni har kanhända rätt; och ni finner mig då ful och löjlig?" frågade hon, med en blick, som glittrade emellan de långa, svarta, äanu våta ögonhåren.
"Jag tillstår, att det alls icke klär er, att stå uppklättrad på en stege med munnen full af spikar och dundra med en hammare som en timmerkarl, att spela rolen af veterinärläkare för oxarne, sadelmakare för hästarne eller trädgårdsmästare i detta ögonblick," sade jag allvarsamt.
"Men att stå med mjöl på näsan och trilla bullar, att proppa persilja i stackars döda kycklingar, eller hacka en oxe i bitar och balsamera honom med salt och salpeter och alla dessa vedervärdiga och äckliga detaljer af köksbestyr, som martera alla ens sinnen, huru tycker ni då, att de kläda en ung flicka?"
"Ah, mycket väl, det ar hennes pligt och hennes kall och bör vara hennes nöje. Ni skall icke finna någon, som anser er nedsatt deraf och . . ."
"Hör på, onkel Benjamin," afbröt Karina, begagnande det epitet, som man redan den tiden på skämt gaf mig, i det hon skrattande reste sig upp. "Jag lemnar er smak i sitt värde, den ar förmodligen, som ni sjelf nyss sade, den rätta, eftersom den ar allmän, men jag vill säga er, att jag inte vet något svårare an den förskräckliga, pligt, som bjuder oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
