Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppenbarelsen af den dverglika stenbilden med sitt stora hufvud och sina breda skuldror obehaglig och nästan hemsk. Den tyckes halft nedsjunken i jorden genom sin egen tyngd, och man väntar nästan att se den helt och hållet försvinna derunder.
Vid södra slottsmuren stå några träd, men de se ut som buskar och märkas knappt bredvid den lodräta stenmassan, och der och hvar på den sluttande vallen äro några grupper af gamla syrener och rönnar, som icke särdeles försköna omgifningen.
Smaken ar emellertid olika här i verlden, och i synnerhet kan vår sinnesstämning för ögonblicket oändligen variera den; hvad som den ena dagen synes oss motbjudande och fult, kan en annan förefalla oss skapligt nog, eller till och med behagligt, och detta senare omdöme om det gamla slottet och dess busksnår var tydligen de båda personers, som i detta ögonblick vandrade der, i fall de ens hade något det minsta omdöme derom, ty de sågo endast in i hvarandras ögon och tycktes fullkomligt hafva uppfattat och följt skaldens råd:
’Glöm hvad om forntid du och framtid vet!
Det är all ungdoms sköna hemlighet’.
Det var sent på qvällen, klockan hade slagit elfva i domkyrkotornet, och när månen, som nyss speglat sig i å-vattnet, skymdes af de tjocka molnen, som hängt deröfver, så var det snarare mörker än skymning i slottets skugga; men Hugo Hastford tyckte, att både månens sken och solens ljus ersattes af glansen i de himmelsblå ögon, som ömt och trofast blickade upp till honom, och flickan, vid hans sida, märkte icke nattkylan och tystnaden omkring henne, ty hon lyssnade till de varma och snabba slagen af hans hjerta, som var så nära hennes eget.
Nu drog han henne ned bredvid sig i det korta, daggiga gräset under syrenbuskarne, och böjande sig öfver den hand, som låg i hans, sade han sakta och långsamt, som om tankarne endast delvis och afbrutet dikterat orden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
