Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, det är sällsamt, Elina! Äfven i mina tidigaste minnen står din bild. Jag igenkände genast dina ögon och dina långa silkesmjuka lockar, det var, som om jag blott behöfde sträcka armarne emot dig, för att du skulle falla deri. Hvad denna barndomsdröm är besynnerlig, den består af eldklara strimmor och djupt mörker. Jag ser ännu lika klart som då den hemske mannen. Jag känner, huru rädd jag blef. Jag ser dig och den raggiga hunden i samma ögonblick bredvid hvarandra. Huru dina ögon strålade, huru skön jag fann dig! Och hunden, den stackars Rugge, låg blodig för mina fötter i nästa ögonblick.
"Sedan kommer en lång lucka i mitt minne. Jag tycker det borde varit flere år, men emellertid var det strax derefter. Jag låg i min lilla säng och sof, och plötsligt stod åter den hemske mannen lutad öfver mig. Mitt hjerta och hela min kropp stelnade af fasa, troligen var det endast en dröm, som ännu ibland återkommer. Så minnes jag en hop folk, som talade halfhögt och oredigt om hvarandra, man förde emellan sig en död. Den gamla Dora höll mig vid handen, hon gret och sade, att man mördat min far, men jag hade fått i min föreställning, att det åter var den faslige främlingen man bar hem, och då hunden rusade upp emot de ankommande, tänkte jag inom mig: ’det är endast Bugge och jag, som känna igen honom,’ och jag var glad öfver hans död; jag vågade likväl ingenting säga, ty Dora bannade mig och gret alltjemt. Jag var också verkligen faderlös. Men allt det der vill jag icke tänka på. Ur alla dessa hemska barndomstöcken strålar nu i verkligheten min tjusande himmelska stjerna, min Elina, emot mig, och jag tackar himlen, som förde dig till mig, om det också var genom mörka och blodiga moln."
"Äfven jag har några dylika minnen, men ännu mera otydliga än dina," sade flickan, läggande sitt hufvud emot Hugos bröst. "Jag vet icke, huru gammal jag kunde vara, då din bild fästes i mitt minne, men jag vet, att detta minne är det första i mitt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
