Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom insvept i mörker, jag mins ingenting redigt, jag var alltför uppskakad ... Om hon skulle anklaga mig, så är mitt öde afgjordt! ... Nåväl, jag har icke kunnat motsvara min husbondes förtroende, icke kunnat uppfylla hans käraste önskan, det återstår mig ingenting annat än att dö för honom, om så fordras ..."
Den gamle kammartjenaren satt tyst och orörlig, hans hufvud hade sjunkit ned emot handen, och då och då darrade hans hopfallna gestalt af en suck. Klockan i domkyrkotornet slog den ena timmen efter den andra, ljuset slocknade, och daggryningen började att sprida sina blekröda strålar genom springorna af fönsterluckan, men ingen sömn tillslöt hans ögonlock, och ingen gryning inträdde i hans mörka tankar.
Slutligen reste han upp hufvudet långsamt, och fortsättande strömmen af dessa tankar, på hvars tunga vågor han bortfördes, mumlade han åter omedvetet:
"Sällsamma skickelse! Detta halft ihjälskrämda barn, som klokheten och medlidandet bjödo oss att rädda, skulle då blifva det egentliga medlet i ödets hand, att motverka och störta våra framtidsplaner och kanske äfven upptäcka allt ..."
Just som det sista framhviskade ordet halkade öfver hans läppar, hördes ett hårdt slag på fönsterluckan utanför.
Balduin spratt till och lyssnade förvånad.
Knackningen upprepades, och sedan han sönderrifvit brefvet framför sig och kastat bitarna deraf i de ännu glimmande kolen i kakelugnen, sköt han undan luckorna och såg en man, som han genast igenkände såsom en af stadens poliskonstaplar, stå utanför.
Kammartjenarens bleka ansigte blef nästan askgrått, och hans röst var osäker, då han, bemödande sig att framkalla ett småleende på sina hvita läppar, sade:
"Ah, är det ni, hr Lindqvist, hvad kan ni vilja mig så tidigt?"
"Jag har ett vigtigt ärende till er, hr Balduin, och som jag märkte, att ni redan var uppe, så tänkte jag, att det var bäst att genast uträtta det."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
