Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Åh bevars, om herrn känner henne, så vet han väl, att hon blir sina femtio år i draget, efter hvad jag tror."
"Åh, jaså," afbröt Hugo på en gång lugnad och nedslagen, "ursäkta mig, jag har då misstagit mig om person."
"Jag kunde tro det; men var sa god och gå åt andra sidan, porten är till höger, herrn slipper icke ut på gatan den vägen," tillade hon häftigt, då Hugo i sin tankspriddhet gick ut genom motsatta dörren i förstugan och kom in på en liten grön gård med ett par syrenbuskar och ett gungbräde.
Glädjen att icke återfinna Elina ett rof för en förfärlig sjukdom och smärtan att ännu en gång vara gäckad af sin inbillning gjorde, att han icke märkte sitt misstag förr, än han redan gått ett par steg utom dörren och då qvinnans röst ändtligen nådde hans öra, och han vände sig om för att gå tillbaka, var han nära att tro sig drömma vid den oväntade syn, som, lik en blixt, slog honom i ögonen.
Han stod alldeles invid ett öppet fönster, knappt två alnar ifrån marken, och der innanför såg han ju Elinas ljufva ansigte; väl något blekt, men strålande af en ännu mera mild och rörande skönhet an någonsin.
Öfverraskad och utom sig af glädje, lemnande alla antagna seder och bruk å sido, svingade han sig med ett enda hopp öfver fönsterkarmen in i rummet, rädd att åter förlora sin uppenbarelse, om han gåfve sig tid att uppsöka en mera passande ingång, och utan att ens märka den uppretade frun, som följt efter honom och nu, harmsen och förbluffad, slog händerna tillsammans och mumlade:
"Se så der ja! Hvad tjenade all min fyndighet och knipslughet till? Då olyckan vill vara framme, så rår icke skam derför; nu gäller det, om man kan förtjena något på den der vildhjernan i stället, ty med Lenas vänskap är det väl slut."
"Elina!" utropade Hugo emellertid med öfverströmmande kärlek och lycka och störtade fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
