Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Skuggor från en natt vid Drottningholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NÅTT VID DROTTNINGHOLM. 293
"Kom då ihåg, att vi äro på en maskerad: Hur kan ni tro, att jag igenkänner någon här? ..."
"Hon ar väl växt och håller hufvudet sa trotsigt, det måste vara hon!"
"Ah nej, fru von Stauden dansar troligen. . . Var försigtig, Coranda, och tro mig, Erik tänker icke på någon annan an er."
"Men ser ni då icke, hur han betraktar henne? ..."
"Jo, men betänk, hur obehagligt för honom, att blifva tilltalad utan att veta af hvem, han vill försöka att- igenkänna den vackra masken."
"Se sa, lemna mig nu . . .tack for er artighet att föra mig hit. Erik aflägsnar sig, jag vill f olja honom; adjö!"
"Men, Coranda, skall jag lemna er midt i detta hvimmel?"
"Var lugn, just detta hvimmel döljer och beskyddar mig; ser ni der vid förstudörren står en hel mängd åskådare, tydligen kammarfruar och deras vänner, jag blandar mig bland dem, och ingen skall upptäcka mig," hviskade den unga flickan, i det hon smög sig undan och försvann i mängden.
I detsamma var kadriljen slut, man trängdes i en lång promenad framåt förmaksdörrea till venster, det var omöjligt för Juring att vända om, han fördes genom rummet åt motsatta sidan, alltjemt följande strömmen af pratande och skrattande marker, hvilkas skämt och infall brusade omkring honom, utan att han fäste särskildt uppmärksamhet vid någon, förrän han hastigt såg mängden vördnadsfullt dela sig för en ljusblå domino med skärp och puffar af drap d’or, och ett band af juveler kring sin barett af samma tyg.
Han förde en fantastiskt kostymerad zigenerska vid armen, med hvilken han var inbegripen i ett lifligt samtal.
Det var kungen. Alla igenkände honom, oaktadt han hade en ljusblå halfmask, men liksom den "osynlige" i Moliéres komedi låtsade både han sjelf och hans omgifning, att han var helt och hållet inkognito.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
