Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Skuggor från en natt vid Drottningholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 ONKEL BENJAMINS ALBUM.
gifva sig tillkänna, innan han visste, hvad han egentligen här hade i sitt grannskap, då han längst hört i hvalfvet, tio eller tolf alnar ifrån sig, ser en procession af fem personer framträda.
Alla buro en liten lykta i handen utom den sista, som gick ensam och höll framför sig ett föremål, hvilket Juring i mörkret icke kunde urskilja; alla hade svarta masker och domino s och på hr ö st et en eldfärgad bandros, sådan som han sjelf ännu bar, och tågade fram taktmessigt och långsamt som ett liktåg; hvarje steg togs af tio fötter i stället för två och det var derför, som dessa steg förefallit den häpna hofmästaren sa tunga som af en jätte.
Det svaga och dämpade skenet af deras lyktor föll endast ett par sekunder in i det hvalf, der han befann sig, men det var tillräckligt att visa honom, det ingen annan utgång fanns derifrån, an den gång, i hvilken de passerade och hvarifrån han äfven sjelf måste hafva kommit in.
Det gälde nu att ännu en gång pröfva den gula bandrosens magiska kraft, för att följa det hemlighetsfulla tåget och på detta sätt komma härifrån, ehuru det alltid var tvifvelaktigt, huru man skulle upptaga denna tillökning af processionen.
Tyst som en katt, smög Juring försigtigt fram till hvalfvets tvärgång och följde efter den sista på några stegs afstånd; ingen tycktes märka honom, och efter ett par minuter öppnades en dörr, och den friska nattluften fläktade emot dem.
Med fara att blifva upptäckt närmade han sig nu helt tätt intill den förmenta likbäraren, kom lyckligt genom porten och såg nu verkligen himlens stjern-strödda hvalf öfver sig, men var egentligen icke mindre fången an förut, ehuru han kände det tjocka, friska gräset, fuktigt af daggen och hviftande för nattvinden, omkring sina fötter.
Lik en aborre hade han krupit ur den ena mjer-den i den andra, ty det var på den södra lilla kringmurade borggården, utan någon gemenskap med den
M-
>. ,’M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
