Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Skuggor från en natt vid Drottningholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 ONKEL BENJAMINS ALtfUM.
Coranda hade for honom endast visat sig såsom en liten nyckfull, kokett, barnslig och framfusig varelse, och han hade alls ingen aning om att hon i sjelfva verket var ännu mera passionerad och energisk, an vacker. Han skulle kanske i detta fall varit ännu mer bekymrad och fäst mera vigt vid hvad han sett i det kungliga kabinettet.
Emellertid hade Juring, en minut öfverväldigad af trötthet, upphört att tänka och fallit i ett sådant der tillstånd af själsfrånvaro, som räcker ett par sekunder, men genom sin fullkomliga glömska synes oss af en omätlig och gåtfull längd, då han hastigt spratt till vid ljudet af ett rop.
Det var Eikenbergs röst han tyckte sig höra. Han reste sig upp förskräckt och förvirradt Hade han drömt? Hvar befann han sig väl? Det dröjde några ögonblick, innan han återkom till fullt minne af sin belägenhet, och i detsamma hörde han ännu ett rop, såg långt framför sig i perspektivet af ett trångt och lågt hvalf det hastigt skimrande skenet af en fackla och vid detta sken Eikenbergs ansigte, glödande af vrede och hot.
t–
Ögonblicket derefter var allt åter mörkt men han hörde orediga röster af flera personer, hvilkas ord han icke kunde urskilja, hörde klingandet af vapen emot stenarne och såg ännu en gång en svag ljusning, liksom återskenet på muren vid hvalf veta krökning, då man hastigt aflägsnade sig.
Utan att mycket reflektera öfver den lyckliga slump, som fört honom just i den gång, hvarom zige-nerskan talat och hvilken han misströstade om att kunna finna, ropade han Eikenbergs namn sa högt han förmådde och skyndade framåt, i hopp att upphinna sin vän och lemna honom det bistånd, hvaraf han verkligen tycktes vara i behof.
Men ingen svarade, allt var tyst, döfvad af bullret bredvid sig och kanske af stridens ifver hade man icke hört honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
