Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Skuggor från en natt vid Drottningholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NATT VID DROTTNINGHOLM. 32
Hvalfvet var emellertid lågt och ojemn t, det var icke lätt att komma fort, an fick han en stot for hufvudet, an snafvade han öfver stora stenar, an klef han i vattenpussar, hvari han nedsjönk nästan till knäet, och oaktadt han stannade och lyssnade litet emellan, hörde han icke mera någonting, och tystnaden omkring honom var lika djup och hemsk som mörkret.
Famlande omkring fann han sig nu vara vid ett ställe, der hvalfvet delade sig. Ät hvilket håll skulle han gå ? Tar det väl här han sett Eikenberg i fackelskenet? Om sa var, föreföll honom reflexen af skenet hafva synts till höger på muren, man skulle då hafva gått åt motsatt håll, men ingenting var likväl mera osäkert an det intryck han fått af läget ifrån deri ståndpunkt, der han då befann sig.
Inseende omöjligheten att fatta någon bestämd tanke härom, lyssnade han ännu några ögonblick och ropade åter af alla krafter, innan han gick vidare, men icke ett ljud, icke en ljusglimt nådde honom mera, och han misstänkte nästan, afct han endast ^arit utsatt för en af dessa halfvakna drömmar, som framställa for oss en förvirrad exposé af våra upprörda och orediga föreställningar.
Gången blef allt mer och mer trång och ojemn, han kröp framåt i ett slags vild yrsel och förtviflan, fruktande att slutligen fastna i mörkret mellan de skrofliga stenarne och fullt öfvertygad, att han alldeles kommit vilse, ty detta underjordiska hvalf var tydligen icke det man begagnade såsom en hemlig kommunikation med den alkemistiska verkstaden, till hvilken Eikenberg blifvit skickad.
Det gifves ögonblick, då man anser allt förloradt, då man tror sig med visshet gå sin undergång till mötes, men af ett sällsamt trots, ett slags demonisk kraft föres framåt, utan tanke på att hejda sig eller försöka en återgång, och i denna sinnesstämning befann sig nu den förtviflade Juring. Han trängde sig fram utan besinning, lemnade blodiga spår af sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
