Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Kristinas hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DBOTTNLNG KRISTINAS HUS.
57
Den gröna, ensliga kyrkogården brukade vanligen,
en arbetsdag, aldrig vara besökt af andra än några små
lekande barn,’ som skrattande tumlade om i gräset, och
några gamla skröpliga gummor, tillhörande fattighuset
bredvid, som, hopfallna och förtorkade som mumier,
sutto i solskenet på gr af kull ar n e, under det de endast
tycktes vänta på att få gömmas derunder.
I dag var imellertid en begrafning. Inifrån kyr-
kan hördes orgelns toner, och en hop folk var samlad
utanför. Jeannette kände sig generad, af fruktan att
man kunde anmärka deras närvaro i hvarandras säll-
skap, men Herman tänkte icke derpå, han tog hennes
hand i sin och, utan att låta henne få ordet, beskref
han med den verkliga kärlekens alltid rörande väl-
talighet - den ID å nu vara hållen i en sublimare eller
anspråkslösare stil - sin långa kärlek och trohet, sin
ångest, sina tvifvelsmål och sin sorg öfver hennes
nyckfulla köld och likgiltighet på den senare tiden, sitt
hopp och sina framtidsplaner; och orgelns toner, som
brusade ut ifrån kyrkan och fylde luften i den stilla
sommarqvällen, voro liksom ett högtidligt ackom-
pagnement till hans ord.
I Jeannettes rörliga sinne lågo ytterligheterna
bredvid hvarandra, och tillfället, ögonblickets känsla,
lika flygtig som den var häftig, bestämde hennes
handling.
Allt omkring henne i denna stund, ljudet af hans
röst och hans tårfuila ögon, stämde hennes sinne vekt
och läto de milda och goda känslor, som dock alltid
måste finnas i ett sextonårigt hjerta, blifva rådande.
Nästan för första gången bredde sig ett slags Ijuft
lugn öfver hennes själ, det var aningen om den säll-
het, som man känner öfver andras lycka, en förgätenhet
af sig sjelf, som hon aldrig erfarit, och hängifvandeftsig
åt behaget af en alldeles ny sinnesstämning, mötte
hennes fuktiga ögon barndomsvännens med ett uttryck
af mildhet och ömhet, som den stackars Herman aldrig
förr sett i sin herrskarinnas stolta och skalkaktiga
blickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
