Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Kristinas hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
JERNKENGEN.
Det var icke kärlekens lycka och rörelse hon
kände, men en sinnets exaltation, en hänförelse kan-
hända verkad af den yttre omgifningen i detta ögon-
blick, för hvilken hon icke- kunde göra sig reda och
som kom henne att uttala ord af ömhet och löften, om
trohet, hvarpå hon aldrig förut tänkt, och hvilka just
i denna stund tycktes få en vigt och en högtidlighet,
Som uppfattades af dem båda, då ljudet af en psalm,
afsjungen helt nära intill dem, liksom bekräftande slöt
sig till de framhviskade orden på hennes läppar, och
föreföll henne som den sista länken af en osynlig
fruktansvärd kedja.
»Och lifvets qval fick sammanhang
Med evighetens tröst;»
mumlade Jeannette, liksom i en dröm upprepande orden,
som hon hörde sjungas, i det hon, ur stånd att reda
sina intryck, stirrade med ett slags ångest ned på sin
egen arm, der den svarta hemlighetsfulla ringen syntes
genom hennes tunna klädning.
Man hade nedsänkt ett lik framfor dem på andra
sidan af kyrkogården, processionens ankomst och prestens
tal hade undgått deras uppmärksamhet, men sången
blandade sig nu med deras egna tankar, och då Herman
steg upp, blottande sitt hufvud, och hon stod vid hans
sida, öfverföll henne en underlig rysning. Hon ville
fly, för att undkomma vissheten, att denna scen på den
ensliga kyrkogården, de ord, som sjöngos, och de dunkla
smärtsamma känslor, som nu intogo henne dervid, för
alltid skulle brännas in i hennes minne.
Det föreföll henne, som om den klara junisolen
dallrade likt månsken på löfven, som om det varit för
henne sjelf och hennes trolofvade denna likpsalm
sjungits, som om Hermans hand, hvilken omslöt hennes
egen, känts kall och styf som en döds, och som om
alla dessa orörliga svarta figurer omkring den öppnade
grafven fästat dystra och hotande blickar på henne.
Sången tystnade. Jeannette skakade af sig det
hastiga och sällsamma intryck hon rönt och följde tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
