- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Fjerde delen. Jernringen. /
247

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vermland.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I VERMLAND.

247

Och majoren, som äfven hörde klockan slå tolf,
mumlade halfhögt:

"Jag kan icke tro, att den oförskämda pduglingen
ämnar fria till henne."

Men han trodde det likväl och heredde sig på
det mest dräpande afslag, hvars varierande samman-
sättning höll honom vaken ännu en god stund.

Morgonen derpå, då familjen samlades vid kaffe-
bordet, mottog friherrinnan baronens helsning på det
mest artiga och vänskapliga sätt i verlden, och han
kunde till och med trycka Ingrids hand och hviska
några Ömma ord bakom den beskedliga tantens rygg.
Men majoren inträdde, och den mest åskdigra himmel
kunde icke se mera fruktansvärd ut än hans bistra
fysionomi; det stela, nästan ohöfliga sätt, han visade
emot baronen, gjorde den stackars tanten helt gene-
rad och förlägen.
Emellertid kunde det alls icke rubba baron Em-
meriks oåtkomliga kontenans; han var sjelfva artighe-
ten och skämtade så gladt och obesväradt med frun-
timmerna och kaptenen, som om han blifvit uppmuntrad
af den mest artiga och angenäma värd. Han bjöd
den fåordige och kärfve majoren bröd och socker och
allt hvad som fanns på kaffebordet, med den mest akt-
ningsfulla uppmärksamhet, och en bonhommie, som
gjorde majorens tvärhet ännu mera märkbar och före-
föll den muntre kaptenen så löjlig, att han gång efter
annan var nära att utbrista i ett förnärmande skratt
åt den förgrymmade värden.
Den stackars Ingrid hade aldrig sett sin far vid
så dåligt humör, och hon måste beundra sin älskares
obesvärade sätt och fullkomliga sjelfbeherrskning, då
han, sedan kaffet var drucket och herrarne tan dt sina
cigarrer,’ utbad sig att få tala några ord enskildt med
majoren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:48:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/4/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free