Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vermland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
JEBNBINGEN.
Den förkrossande och kalla förvåning, som majo-
ren visade honom vid denna bön, var för Ingrid en
tillräcklig profetia om utgången af detta samtal, och
bleknande; med ångestfullt hjerta lemnade hon rummet.
Kaptenen närmade sig med ett betydelsefullt leende
friherrinnan, som, förundrad och indignerad öfver sin
brors besynnerliga uppförande, ville säga några ursäk-
tande ord derom, men förekoms af kaptenen, hvilken
i stället berättade henne ändamålet med deras besök,
hvilket baron Emmerik på morgonen anförtrott honom,
tydligen i afsigt att på intet sätt hemlighålla sitt frieri.
Majoren, som fann, att inga sura mina afskräckte
baronen, återtog hastigt sitt vanliga bestämda, men
artiga sätt och bad sin gäst följa sig in i sitt eget rum.
"Herr baron/’ sade han hastigt, så snart han stängt
dörren, och innan baron Emmerik hunnit öppna mun,
"jag tror mig nästan kunna gissa h vad ni önskar; ni
är i någon penningförlägenhet, är det icke så? Och ni
förmodar..."
"Ursäkta, att jag afbryter er, herr major, men ni
misstar er alldeles," sade baronen med ett sådant all-
var och så väl spelad rörelse, att majoren kände sig
helt besvärad.
"Det är en långt vigtigare sak, för hvilken jag
utber mig er uppmärksamhet. Utan tvifvel påminner
ni er sedan förliden vinter min kärlek till fröken Ingrid,
och jag skulle redan då hafva anhållit om hennes hand,
men jag egde icke ännu den ljufva visshet, som jag
nu har, om hennes genkärlek. Herr major, ni eger
att bestämma öfver tvenne menniskors lycka, och jag
är öfvertygad, att ni för er dotters skull besinnar väl
ert svar."
"Min herre!" utbrast majoren häftigt, men de
kraftfulla uttryck, hvarmed han ämnade gifva luft åt
sin harm, blefvo lyckligtvis nedsväljda, och han fort-
for med lugnare röst: "Det är ganska sannt, att jag
märkte er uppmärksamhet för min dotter, och ehuru
jag icke hade den ringaste anledning att förmoda, det
hon fattat något intresse för er, gjorde händelsen lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
