Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vermland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VERMLAND.
257
På detta sätt är det ofta de obetydligaste tillfällig-
heter, de lumpnaste småsaker, som afgöra vårt öde.
Om Ingrid fått tala vid sin far, om majoren fått öfver-
tyga sig om verkligheten af sin dotters kärlek, så skulle
han genast framstält hennes älskare för henne i dennes
rätta dager och möjligtvis kunnat skingra den unga
flickans romantiska villa. Nu inbillade han sig, att
hennes flygtiga tycke skulle bäst förgå, om han låtsade
icke märka detsamma, och Ingrid å sin sida var öfver-
tygad, att, så snart hon endast fick förklara sina känslor
för fadern, hennes älskare skulle bli hennes man.
Det föll henne aldrig in, att något annat skäl
än Emmeriks fattigdom kunde vara orsaken till faderns
motvilja, ty detta hade baronen låtit henne förstå.
Det var redan sent, då majoren återkom. Tant
Ulla hade hunnit sluta åtskilliga patiencer. Pastorn
läste igenom de s®fca tidningarna för tredje gången
och gäspade i hemlighet bakom dem, och Ingrid, som
suttit vid pianot, fantiserande utan att tänka derpå,
steg upp och smekte tankspridd den sömniga Eapide,
som morrade och föga vänskapligt visade henne sin
enda tand.
Det var till kolmilorna majoren ridit. Något
slarf hade blifvit begånget, en mila hade "kastat",
elden varit nära att komma ut, majoren var vresig
och missnöjd, och man skildes tidigt åt.
Klockan var ännu icke elfva. Lina hade gått
sin väg, sedan hon hjelpt sin matmor att häkta upp
hennes klädning. Ingrid hade påtagit en blus af taft,
och orolig, med klappande hjerta och brinnande kind,
gick hon fram och åter i sin sängkammare. Himlen
var ännu blekröd, der solen gått ned, ännu hörd.e
hon bullret ifrån köket, hörde betjentens steg, son?
satte in i skänken koppar och glas, hörde honom
stänga dörren ooh gå utför trappan. Nu läste han
den tröga och knarrande porten, och en stund derefter
var allt tyst.
Ingrid lyssnade. Intet ljud, hela huset tycktes
vara försänkt i sömn.
Claude Gerard. IV.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
