Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathildas man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATHILDAS MAN. 317
Ellis flög uppför trapporna till sitt hem. Detta
hem var nu tomt; han gick in i sitt eget rum, det
enda som begagnades, de öfriga voro stängda under
hans hustrus frånvaro, han skulle icke nu velat gå in
dit; han tände upp ljus och kastade sig i soffan.
Han var upphettad och tankfull; hans själ var
liksom döfvad och bunden af sinnenas eld, och för
första gången i sitt lif var den tjugufemåriga äkta
mannen ett rof för denna farliga öfverretning, denna
glödande, ohejdade fantasi, som doppar sin pensel i vårt
hjertblod för att måla taflor af eld, och låter våra
häftiga pulsslag förenas till en brusande harmoni,
h vars ljud öfverröstar både heder och förnuft.
Hans tankar qväfde honom, han reste sig häftigt
upp. Arma Mathilda, i detta ögonblick tycktes du icke
ega en linie qvar af din mans hjerta!
Då föll den ena soffkudden ned på golfvet och
med detsamma någonting, som legat der bakom. Han
lutade sig mekaniskt ned, för att upptaga detsamma;
det var en liten ljusblå, virkad sko, som tillhörde
hans lilla gosse. . ^J
Ellis spratt till, en mörk rodnad betäckte hans
panna, han tryckte den lilla skon, som påminde både
om modern och barnet, hårdt i handen och kände sina
ögon fuktas.
Förtrollningen var bruten; minne och eftertanke,
heder och samvete kunde åter låta höra sig.
Förödmjukad inför ’sig sjelf, bestört och sorgsen
sjönk den unge mannen ned igen, med den tysta och
uppriktiga föresatsen, att mera misstro sig sjelf, bättre
bevaka sina förrädiska sinnen och för alltid fly en
frestelse, som han i sitt högmod trott sig kunna trotsa.
Ack, Ellis kände icke ännu tillräckligt sin egen
svaghet, och till hvilken grad vi äro beroende af till-
fälligheterna och ögonblickets känslor! Det sinnesrus,
han en gång inrymt i sin själ, skulle återkomma med
ännu mera styrka, men den tillfällighet, som nu räddat
honom derur, skulle antingen icke återkomma eller
också kanske hafva förlorat sin makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
