Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathildas man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATHILDAS MAN.
383
ty han blef alldeles likblek, hans läppar darrade kon-
vulsiviskt, och han fastade ett par Ögon på mig, som
bokstafligen gnistrade af ilska. Då jag emellertid
trotsigt och förundrad mötte hans blickar, syntes det
mig, som om förskräckelsen vore lika mycket orsaken
till hans rörelse som vreden.
"Ingen af oss sade ett ,ord, men då jag sedermera
påminde mig denna händelse, föll det mig in, att jag
omedvetet råkat anspela på hans förflutna lif.
"Åtta dagar derefter voro vi många mil inom
ryska gränsen. Ah, min Gud, hvilket land! Jag har,
som ni vet, nerver af stål, men att i flera da’r åka
på en väg af stockar och ris,. dragen af åtta små
lurfviga hästar i en sådan fart, att man kunde tro
dem satta i gång af hin onde sjelf; ömsom nedstör-
tande i hålorna mellan de ruttna timmerstockarna
och uppryckt derur med fara att bli kullstjelpt, öm-
som rullande fram på en omätlig slätt, der endast
en stenhög der och hvar tjenade till vägmärke, detta,
försäkrar jag er, kunde skaka äfven de starkaste
nerver, till och med om man ligger inbäddad i en
vagn - eller rättare ett fodral - stoppad och
mjuk som ett juvelskrin och allt detta under ett stän-
digt pinglan de af klockor, som om man åkte på släde!
"Detta var i alla fall något nytt, och jag ångrade
icke, att jag följt med till detta knutpiskans och den
gedigna praktens land. Jag lyckönskar mig att hafva
tillbragt en hel vinter i Byssland, utan att hafva fått
någon kunskap om den förra, men så mycket mera
om den senare.
"Jag glömmer aldrig, hvilket sällsamt in tryck j äg
rönte af den första aftonen i grefvens slott. De stora
tomma salarna, som genljödo af det minsta buller, de
talrika och stumma tjenarne med sina besynnerliga
fysionomier och drägter, och främst deribland en gam-
mal hofmästare med snöhvitt hår och skarlakansröd
mossa, som först kastade sig ned nästan till sin hus-
bondes fötter, liksom alla de andra, och sedan tog
honom i famn och kysste honom helt ogeneradt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
