Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
JERNBINGEN.
"För flera hundra år sedan, då en olycklig mor
såg detta förfärliga märke på sitt nyfödda barn, vall-
färdades hon till en undergörande madonnabild och
bad så länge och så varmt, att den heliga Maria i en
dröm lofvade henne nåd och frälsning för sitt barn
och sin slägt, den dag, då en af dessa bränmärkta,
frivilligt och af hängifven kärlek, sjelf afhögg sin arm
för att låta den olyckliga jernringen för alltid försvinna
i afgrunden, hvarifrån den var kommen.
"Den arma modern, som kanske icke rätt förstått
denna uppenbarelse och som hellre ville se sin son
stympad än fördömd, lät afhugga dess arm, men -
ringen hoppade öfver bilan, och då handen föll, satt
märket qvar der ofvanför.
"Förskräckt och förtvinad förnyade hon försöket,
men med lika liten framgång, ringen var ännu och alltjemt
qvar på armen, ty det var icke gossens eget frivilliga
offer, och ett sådant har ännu aldrig någon velat göra.
"Hennes son* hade visserligen endast en hand,
men med denna ena gjorde han likväl så mycket ondt,
som alla hans föregångare, och den olyckliga modern
dog sedan af sorg och grämelse öfver hans brott.
"Så har det gått alltjemt i den Björnefeldska
slägten; män och qvinnor hafva burit denna ring, alla
hafva de varit af en lysande skönhet och ett öfver-
lägset snille, men alla hafva de rättfärdigat sitt ursprung
och sin sändning i verlden; och drömmen om försoning
och frälsning skall aldrig kunna gå i fullbordan."
"Gamle Börje tystnade. Det hade nästan blifvit
skumt, och jag hade gömt mitt hufvud i gräset vid
Kunigundas fötter och vågade icke se upp.
"Jag hörde hennes korta och häftiga andedrägt,
och mitt eget hjertas ångestfulla slag i tystnaden
omkring oss och vågade icke röra mig, förfärad Öfver
denna hemska saga, som stämplade min unga sköna
matmor såsom förtappad och fördömd.
"Ändtligen reste Kunigunda sig, hon var mycket
blek och sade allvarsamt, ehuru hon bemödade sig
att småle:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
