Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
"Just i detsamma öppnade du, som sprungit ut
för att mottaga de främmande, dörren och anmälde
med hög röst grefvinnan Cecilia.
"Alla skyndade förvånade emot den inträdande,
som såg sjuk och blek ut i sin svarta sorgdrägt, och
hennes man tycktes sakna ord för sin obelåtenhet och
förvåning. Hans hustru kastade en bönfallande blick
på honom och sjönk i sin mors armar, i det hon med
låg- och matt röst sade: "’Sedan Arthur rest, öfverfoll
mig en sådan oro och lust att ännu en gång återse
eder alla, att jag lät spänna för, och nu är jag här."
"Men, mitt älskade barn, att åka så långt, när du
icka är rask!" sade gamla grefvinnan ömt och kysste
sin dotters panna, men i detsamma märkte jag, att
grefvinnan Cecilia skiftade färg, vacklade och skulle’
hafva fallit till golfvet, om jag icke skyndat fram och* |
uppehållit henne.
"En half timme derefter åkte du i fyrsprång
ifrån gården för att hemta en barnmorska. Den
starka själs- och kroppsansträngningen hade haft de
vådligaste följder för den stackars unga grefvinnan.
"Jag är säker, att du har denna natt i minne.
Du var icke väl hemkommen med den så otåligt
väntade, än du åter måste ut för att hemta läkaren."
"Ja, jag minnes det allt för väl. Det var tre j
timmars väg till staden; då jag kom dit, var han icke
hemma. Först den andra dagen vid middagen kommo J
vi tillbaka, och du mötte mig gråtande, då jag hoppade
ur vagnen."
"Det var för sent, hon var död," sade Ulrika
suckande och förde näsduken öfver ögonen. ;,
"Ja, hon var död, den fromma oskyldiga varelse%
och öfverstens förhoppning på en arfvinge var för*-
svunnen."
"Hela huset var försänkt i bestörtning och sorg.
Sjelfva fröken Kunigunda syntes upprörd och förskräckt.
"Hon, som annars var så stel och högmodig, hoa
skyndade sjelf emot doktorn ända ut i förstugan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
