Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
JEKNKINGEN.
Det var tvenne dagar efter den natten, da jag tyckte
mig se vålnaden i fönstret. Jag var händelsevis inne
i hushållerskans rum, då Lotta kom in för att begära
nyckeln till lusthuset, som mamsell Agneta förvarade,
och jag kunde icke motstå lusten att följa med dem
dit ned.
"Vi gingo således alla tre, och Lotta ochjagburo
båda hvar sin del af svepningen. Det var på förmid-
dagen en klar och solig dag, och jag tyckte nu, som
man alltid tycker vid dagsljus, att jag varit bra dum,
som så låtit skrämma mig af min egen inbillning.
"Då vi kommit ned till lusthustrappan, gaf Lotta
nyckeln åt mor Stina. Du minnes nog henne, en
sådan stilla och hygglig gumma, som brukade svepa
alla menniskor, som dogo i trakten?"
"Ja, bevars, jag kommer mycket väl ihåg henne,"
sade Nathanael med tankspridd min och strök med
handen sina glänsande och fina benkläder.
"Nå, gumman steg upp för trappstegen och satte
nyckeln i låset, men innan hon hann att vrida den.
omkring, gick dörren upp. "Här är ju icke stängdt,"
sade hon förundrad, och i detsamma stego vi in alla tre,
"Jag närmade mig sängen med en sådan oro och
tvekan, som om jag väntat att finna liket försvunnet,
och jag skulle icke kunnat förmå mig att upplyfta
lakanet, som vi bredt deröfver, om man än gifvit mig
aldrig så mycket.
"Då gumman tog bort det, sågo både Lotta och
jag, huru förändrad den stackars unga vackra grefvin-
nan redan blifvit; hon var alldeles oigenkänlig och låg
vänd med ansigtet åt väggen, hvilket hon alldeles inte
gjorde, då vi buro ned henne. Jag anmärkte dett%
men Lotta kunde icke minnas, huru hon låg, och sade,
att jag val mindes orätt. Jag ville icke säga mera
derom, men jag är ännu fullt öfvertygad, att hon låg
på andra sidan. Både Lotta och jag blefvo så upp-
rörda och betagna af hennes förvandling, att vi utbrusto
i gråt. Då hon nyss var död, var hennes ansigte sa
.m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
