Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den förseglade asken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 JEHNKINGEN.
"Så mycket värre! Den gamle syndaren kan verk-
ligen för tillfället synas ganska älskvärd och det är
mer än troligt, att mamsell Strömming, hvars mennisko-
kännedom säkert icke ar stor, låtit bedraga sig deraf.
Hon skall emellertid "som hans hustru trösta sig med
det namn och den rang han gifvit henne, då hon fin-
ner, att den elegante friaren blifvit en vresig, hård
och hj er tios man, hvars dåliga vanor och gränslösa
egoism med knapp nod ger honom förmåga att spela
sin förledande rol som älskare, så länge som förlofnin-
gen räcker..."
"Men, Konstantin, du känner ju icke baronen?"
"Jo, jag känner honom fullkomligt. Jag har haft
skäl att göra mig underrättad om honom, och jag
öfverdrifver icke, då jag säger, att h vad mig angår,
skulle jag hellre se mina döttrar i likkistan än i brud-
stolen bredvid män, sådana som baron Develsburg."
Friherrinnan och pastorn, som båda fullkomligt
väl insågo majorens afsigt med sin demonstration och
hoppades, att Ingrids möjliga tycke längesedan bleknat
och att den således var öfverflödig, kunde likväl icke
afhålla sig från att utbyta en orolig blick, dä de sågo
den unga flickan tyst och långsamt resa sig upp för
att lemna rummet.
Alma, hvilken alls ingenting begrep, retades med
Rapide och gaf föga akt på samtalet, men ett utrop
af tanten kom henne i detsamma att se upp, hon såg
Ingrid vackla och stöda sig mot en stol, och innan
hon hunnit fram, låg systern afsvimmad på golfvét.
Majoren sprang upp. För första gången intog en
verklig förskräckelse den gamle soldatens hjerta, hvilket
i sjelfva verket kanhända var lika vekt som något af
de andras, men det var alltför väl disciplineradt att
hafva någon talan; han ringde af alla krafter, undé*
det pastorn tog friherrinnans luktflaska för att bädda
Ingrids tinningar och den inkommande betjenten till*
sades att hemta doktorn.
"Så olyckligt, herr major!" sade Jansson beklå»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
