- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Fjerde delen. Jernringen. /
691

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmen om försoning.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DKÖMMEN OM FÖBSONING. 691
stora vasen, som varit hennes egen gåfva vid hennes
konfirmation.
"Jag glömde nycklarna till skåpet, der pastorn
har sin kappa," återtog gubben, som varsamt satte
glaskalken och vasen framför henne på trappan. "Det
hade fallit mig ur minnet, att pastor Wissman skulle
predika i dag; nycklarna äro qvar i fattistugan; om
fröken icke behöfver mig, så springer jag snart tillbaka."
"Nej, jag behöfver ingenting, gå ni, korporal; om
jag slutar, innan ni återkommer, så skall jag nog städa
i ordning här efter mig."
"Det behöfs icke, jag hinner tillbaka innan andra
ringningen, men om fröken samlar ihop stjelkarna och
löfven, så lägg dem snällt och vackert i förklädet
derinne, så tar jag bort det sedan."
"Ja, lita på mig. Icke ett löf skall skräpa på
trappan, ni behöfver icke skynda er."
"Ah? jag har gjort långa ilmarscher, jag, skall
fröken veta."
"Men det var femtio år sedan det, fader Jarl."
"Ja, ja, men jag är ännu icke så dålig, jag kunde
väl försöka ännu en gång om det gälde," tillade gubben
och stultade af ut genom grinden till kyrkogården.
Alma fattade en liljestängel och valde sedan ifrigt
bland blommorna dem, som luktade starkast och borde
sättas deromkring, för att efter hennes mening uppfriska
den kanske något torra fantasien i den hederlige pastorns
predikan; och gifvande Stagnelii ord åt sina egna tankar
sjöog hon derunder med låg och långsam röst:
»För grafven jag ej bäfvar,
Så fridsam kullen är,
Guds kärlek vänligt sväfvar
I vestanfläktar der . ..»
Hon blickade ömsom ut öfver den tysta kyrko-
len bort till systerns graf, ömsom med synbart
nöje och naturligt skönhets- och färgsinne bedömande
blommornas effekt bredvid hvarandra och slutligen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:48:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/4/0693.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free