Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmen om försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69-2
JEBNÉ1NGEN.
leende af välbehag och förnöjelse åt sitt fulländade
verk, steg hon upp för att bara in det i den städade
och solbelysta kyrkan. *
Ett litet buller vid muren framfor henne kom
henne i detsamma att se upp; och rodnande som
rosorna i hennes famn såg hon Adrian, hvilken satt
på en grafkulle och länge tycktes hafva betraktat henne.
"Ack, du skrämde mig nästan," hviskade hon brydd
vid upptäckten af den oväntade åskådaren.
"Hvilken herrlig morgon! Och hvilken vacker
tafia jäg har framför mig! Stå stilla så der, Alma . . .
Din figur är förtjusande emot den gamla kyrkmurens
grå bakgrund," sade Adrian, med den tankfulla och
skarpa blicken af en konstnär.
Eodnaden på Almas kind försvann vid det i hennes
tycke föga smickrande berömmet, hon nedslog ögonen
och stannade lydigt i samma ställning.
"Får jag nu gå?" frågade hon några ögonblick
derefter med en skalkaktig ödmjukhet och försvann
inom dörren till sakristian.
Hon gick sakta den barrströdda gången fram i
kyrkan, böjde sitt hufvud fromt vid altaret och satte
blommorna med barnslig vördnad derpå, lycklig att få
pryda det rum, som hennes oskyldiga hjerta ansåg
heligt, och bekräftande, utan att tänka derpå, den
ljufva sanningen, att det är våra känslor och vår tro,
som bygga åt den allsmäktige de skönaste templen.
Då hon åter kom ut, stod Adrian vid Ingrids graf.
Han hade upptagit de blommor, som Alma nyss ditlagt,
och efter att hafva tryckt buketten till sina läppar,
nedlade han den åter sakta.
Yar väl denna rörelse af ömhet egnad den döda
eller den lefvande?
I det han vände sig om, stod denna fråga tydlig
och blixtrande i den unga flickans fuktiga öga och på
hennes brinnande kind; Adrian kunde icke misstaga
sig derpå, och hänförd af den upptäckt han nu först
gjorde, af löftet om en sallhet, som framtiden kanhända
förvarat åt honom, der h var est han aldrig sökt den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
