Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Och sedan, liksom ångrade hon sig och harmades
öfver denna ögonblickliga rörelse, tillade hon skarpt:
"Det skulle varit passande, miss Leihtinton, om
ni aflagt er resdrägt, innan ni visade er. Spencer,"
tillade hon, vändande sig till ett fruntimmer, som jag
i min förvirring ännu icke märkt, "för miss Leihtinton
till sitt rum, så att hon får hemta sig efter resan."
"Hvilken stor betydelse kunna icke betydelselösa
ord stundom hafva! Denna tillrättavisning, uttalad,
som jag tyckte, i den tydliga afsigten att såra och
dekontenancera mig redan i första ögonblicket, att ännu
mera öka den pinsamma förlägenheten och ängslan hos
en varelse, som ensam och öfvergifven kom för att
finna en mor och ett hem, skulle möjligen i ett mjukare
sinne endast förorsakat en öfvergående smärta; hos
mig deremot blef den det första lilla fröet till ett hat,
hvars gift spred sig i hela min varelse.
"Jag vände mig om, bekämpande de första och
sista tårar, som den hårda gamla frun någonsin lyckades
få se i mina ögon, och såg en lång mager person, med
rödgult friseradt hår öfver en grågul och finnig panna,
framträda tyst och högtidligt ur skuggan af det tjocka
draperiet framför ett fönster, och vinka mig att följa
sig tillbaka ut samma väg, som jag nyss kommit.
"Vi gingo sedan uppför en bred trappa, passerade
ännu en förstuga och en korridor, innan miss Spencer
öppnade en dörr och förde mig in i ett stort, mycket
gammalmodigt rum, der alla de mörka möblerna voro
genom sin tyngd nästan orörliga, och der den låga och
breda dörren hade stora, konstigt utsirade gångjern
och ett lås, så tungt och stort som till ett fängelse,
och en tröskel, så hög som en ofantlig timmerstock.
"Utsigten genom fönstren försonade mig emellertid
med det öfrigas dystra klumpighet, ty öfver parkens
träd och den klippiga ljungheden nedanför såg jag
hafvet, det omätliga hafvet, som jag aldrig förr sett
och som i detta ögonblick lyste som en ofantlig polerad
sköld i skenet af den sjunkande solen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
