Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Astleys hufvud svindlade. Han som ständigt njutit
och plågats af dylika inbillningar, han stod nu
handfallen och nästan förskräckt för verkligheten.
Han kände med ett slags bäfvan, att ett större
"pund" fordrar en större förmåga, och att hvad
verlden kallar en lysande lott äfven ålägger ett större
ansvar. Han kände det redan i detta ögonblick genom
de tusen nyvaknade orediga känslorna i sitt bröst,
genom färgbrytningen i sin själ, der redan så många
nyanser utbredde sig, att han hade svårt att bestämma,
huru han skulle klassificera dem; med ett ord, i detta
förvirrade skimmer såg han icke klart hvad som var
rätt eller orätt, och likväl stod han ännu endast
utanför den lysande verld, der han hoppades vinna
inträde.
Sällsamma outgrundliga menniskonatur, der hvarje
atom af sällhet är sammanbunden med en atom af
plåga, hvarje god instinkt med en dålig, hvarje ljuf
önskan med en demonisk ingifvelse, der man förgäfves
hela lifvet igenom söker skilja det onda ifrån det goda
och gruppera sällheten och smärtan, dygderna och
felen hvar för sig. De blanda sig likväl beständigt,
och den goda viljan, det redliga uppsåtet blir till slut
det enda verkliga och möjliga målet för våra
tröstlösa blickar.
I Astleys själ, der glädjens och de gränslösa
förhoppningarnas strålande sol uppgått, der hviskade redan
en hemlig smygande tanke, som förgiftade det sällaste,
han hittills känt, och förändrade utseendet af den lycka,
han för ett par timmar sedan ansett nödvändig för
sitt hjerta.
Kärleken till Hedda, vinnandet af hennes hand
och ett lif vid hennes sida hade helt nyss varit målet
för hans högsta önskan, och nu...
"Jag hann aldrig uttala mitt frieri," hviskade det
helt dunkelt och otydligt inom honom, men den
brännande rodnaden på hans kind bevisade, att han
förstått och afskytt sin egen lumpenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
