Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antingen — och detta var det troligaste — led
Malkolm helt enkelt af en farlig och besynnerlig
monomani, en fix idé, ett slags ensidig och begränsad
galenskap, den envisaste och svårbotligaste af alla;
han påminte sig sin väns lynne, som redan i Lund
varit ytterst ombytligt och lättrördt, att hans glädtighet
omvexlat med melankoli och att han alltid varit
excentrisk. Hvad var således naturligare, än att hans
långvariga sjukdom efterträdts af någon rubbning i
hjernan? Eller också fanns verkligen en varelse,
som hade något obegripligt skäl, att bringa hans
stackars vän ifrån förståndet eller åtminstone gifva
honom utseende deraf.
Dessa i sjelfva verket löjliga förföljelser kunde
omöjligt under nära ett par år fortsättas, endast af
böjelse för drift och spektakel, eller af det lumpna
skäl, att en gammal peruk förkommit; i fall de verkligen
existerade, måste de hafva ett vigtigare mål.
Det var i följd af alla dessa tankar, som Alf
ändtligen bröt den långa tystnad, som herrskat i
rummet.
"Hör på, Malkolm! Din historia har verkligen
till den grad retat min nyfikenhet, att, äfven utan
min vänskap för dig, den skulle vara tillräcklig att
låta mig offra hvad som helst för att befria dig från
dessa fatala spökerier, det vill säga, uppdaga rätta
förhållandet dermed. Och jag inbillar mig, att dertill
fordras ingenting annat än en hederlig och vaksam
pojke, sådan som Alf Stjerne."
"Jag har verkligen inbillat mig detsamma ibland,"
sade Malkolm småleende.
"Men jag inser, att det kanhända äfven behöfves
både tid och penningar. Det första har jag god råd
på, med det senare deremot förhåller det sig sämre."
"Men deraf har jag tillräckligt," återtog Malkolm
likgiltigt.
"Jag vet det. Och det är just detta, som kommit
mig på en besynnerlig idé. Om du dog ogift, hvem
skulle då ärfva dig?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
