Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa förrädiska mellantider af ro; för att sedan plötsligt
återkomma, då man minst anade det?
Alf var nära att springa upp i harmen och oron
öfver denna föreställning, då han i detsamma såg de
skygga rådjuren framför honom lyfta upp hufvudet och
lyssna, eller vädra en sekund, och i den nästa fly så
snabbt och tyst som de torra löfven, hvilka vinden
bortför.
En stund derefter hördes hastiga men ojemna steg
mellan stenarne på motsatta sidan, grenarne böjdes
undan långsamt och försigtigt, och den lille juden stod
plötsligt midt på den gräsbevuxna öppna platsen, der
getterna nyss betat, helt ensam och såg sig omkring.
Alfs hjerta slog nästan hörbart af oro och
nyfikenhet; han hade nu godt tillfälle att betrakta den
lilla oansenliga figuren, som syntes Malkolm så
fruktansvärd, och han gjorde det äfven med mera
uppmärksamhet, än den i sjelfva verket tycktes vara värd.
"Är detta då verkligen den hemligsfulla hvita
pierro’n, som Malkolm fåfängt sökt i tvenne år?"
mumlade han, då juden, som stannat stilla midt i solskenet,
upptog en liten brokig kattunsnäsduk och torkade sitt
svettiga ansigte.
Han var klädd i en svart bredskyggig filthatt,
en rock af svart sattin, temligen sliten och flottig,
knäbyxor af samma tyg och grå damasker.
Han liknade nästan i denna kostym en katolsk
prest, men då han nu aftog hatten och äfven den lilla
svarta tillplattade peruken, som betäckte hans hufvud,
så motsvarade han, med sin kala hjessa, sina små runda,
obegripliga ögon och sin judiska näsa, fullkomligt den
bild, som Malkolm så ofta målat af sin plågoande.
Det fanns intet tvifvel, det måste vara densamma,
och om Alf ännu hyst någon tvekan, så fulländades
likheten genom hans blå naglar, hvilka, då han flera
gånger förde näsduken öfver sitt kala hufvud, syntes
afbrytande emot den gulbleka färgen på hans långa
fingrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
