Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alfs fruktan, att deras samtal skulle föras på
engelska, liksom i parken vid Langenau, besannades
också verkligen, han förstod icke hvad de sade, och
äfven om han förstått det, så talade de nu så lågt, att
endast ett och annat ord framträngde till det ställe,
der han låg gömd.
Som han ingenting begrep af deras samtal, sökte
han så mycket ifrigare att läsa betydelsen deraf i deras
ansigten, och frapperades derunder af en sällsam
gemensamhet, en slående likhet emellan dessa båda personer,
som vid första påseendet tycktes vara fullkomliga
kontraster.
Hawerfield, elegant klädd i en mjuk och behaglig
promenaddräkt, som förträffligt visade hans symmetriska
och kraftfulla växt, med sin friska bruna hy, hvars
färg syntes ännu lifligare och varmare genom den långa
promenad han gjort, sina svarta blixtrande ögon, sitt
rika krusiga hår och sin djerfva och lediga hållning,
syntes vara den mest fullständiga motsats till den lilla
tyskens spensliga och klena kropp, obehagliga utseende,
skalliga hufvud, ödmjuka väsende och lurande blick,
och likväl funnos i dessa båda ansigten, som nu syntes
bredvid hvarandra, lifvade af samma eller kanske
motsatta känslor och intressen, en bestämd likhet, ett
gemensamt "tycke", om man så vill; man skulle kunna tro
dem båda tillhöra samma race, hebreernas tillbakasatta
stam, den ene såsom typen för en Jerobeam eller Saul,
den andre som en nutidens schackerjude.
Deras samtal, som flera gånger blef häftigt och
passioneradt, men likväl aldrig högljudt, lugnades
slutligen, men besynnerligt nog tyckte Alf, att judens listiga
och sluga blick liksom öfvergått till lordens vackra
ögon, och det föreföll honom, som om, i fall någon af
dem under detta samtal lyckades bedraga den andre,
så var det icke den lille mannen med blå naglarne.
Men hvad talade de om? O! hvad Alf gerna
skulle velat förstå dessa gurglande obehagliga strupljud,
som så hastigt och kort ömsom stöttes ut, ömsom
sväljdes ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
