Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
således både Will och jag i yttre rummet, i fall den
der sluskiga karlen skulle hafva några elaka afsigter
emot mylord —, som likväl nästan var dubbelt så stor
som han och såg väl ut att vara tre gånger starkare —,
emellertid så hörde vi nästan hvartenda ord, som de
sade der inne. Mylord tycktes vara mycket uppretad,
och deremellan skrattade han med full hals och sade
den främmande, att han var oförskämd ända till
löjlighet och spritt galen och borde föras till Bedlam;
den andra talade mera tyst och bröt dessutom likt en
utländing, så att vi icke förstodo hvad han sade riktigt,
men det tycktes, som om han hade något att sälja,
som han ville truga på mylord, och som han höll mycket
dyrt och hvaråt mylord ömsom skrattade, ömsom utfor
i hotelser och slutligen alldeles ursinnig sade några
ord, som jag fann mycket besynnerliga."
"Nå väl, mrs Banks, hvilka voro då dessa ord?"
"Jo, mylord sade så här, jag minns det mycket
väl: "Jag vill väl se den, som skulle kunna beröfva
mig mitt lagliga arf", och då svarade den främmande
också helt högt: "Ni ser honom här, mylord"; men i
detsamma öppnades dörren häftigt, och den lille
penningemäklaren, ty en sådan var han, det kunde jag nu
begripa, kom utflygande, som om han varit kastad från
en slunga, midt i famnen på William, som icke hunnit
draga sig undan, och mylord slog igen dörren efter
honom, med en sådan fart, att alla fönsterrutor i slottet
klingade.
"Jag hade i häpenheten gömt mig bakom en gardin,
och den förbluffade William, som törnat emot soffan
och blifvit sittande der, med den förskrämde mäklaren
i famnen, tillbjöd sig att föra honom till sin vagn, ty
han var alldeles blek af skrämsel och kunde knappt
stå på sina spinkiga ben.
"Emellertid så var han mycket chikanerad af det
skymniga afskedet, det syntes, ty ehuru han darrade
som ett asplöf, så knöt han ändå handen emot
salongsdörren och mumlade så högt, att jag rätt väl förstod
honom : "Du tordo komma att ångra dig, lord Hawerfield".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
