Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vän, som redan förlorat fotfäste, tillbaka och lät sin
vanmäktiga vrede utbryta i några högljudda svenska
eder och hotelser, som skallade efter den lilla mannen,
förmodligen till ringa uppbyggelse för hans tyska öron.
Våta upp till midjan, flata och förargade, sågo de
båda vännerna på hvarandra med villrådiga blickar.
Hvad skulle man väl göra? Den hvita Pierro’n hade
åter undkommit.
Ett långt stycke nedanför flöt vattnet lugnare;
det skulle hafva varit lätt att der simma eller vada
öfver, men huru kunna förmoda, det han ännu stod
att finna i en för dem okänd trakt, der han tydligen
var hemmastadd.
Malkolm hade emellertid förlorat allt intresse för
det gamla slottet, som varit resans mål, och sedan
man ofvanför vattenfallet funnit en annan bro för att
komma öfver bergströmmen och gjort en tur omkring
i skogen, der de funno en hop upprifven mossa, aska
och kol efter en utsläckt eld och bitar af sönderslagna
stenkärl, allt spår efter den zigenarhord, hvarom
skogvaktarens hustru talat och som helt nyss tycktes hafva
uppbrutit, återvände de till jägarens boställe, innan
solen ännu hunnit nedom skogstopparne.
Båda voro tysta den återstående delen af vägen
till Kronach. Malkolm fördjupade sig i besynnerliga
spetsfundigheter för att finna öfverensstämmelse i de
egendomliga teorier han skapat sig, och i Alfs sinne
stredo tvenne önskningar om företrädet, den ena att
omsider kunna lösa sitt löfte till sin vän och den andra
att återse den vackra främlingen, hvars namn han ännu
icke ens visste, och som, ehuru de bodde under samma
tak, en sällsam otur nekat honom, att ens få se eller
råka. Och likväl hade hon redan, utan att han sjelf
gjorde sig full reda derför, intagit ett rum i hans
hjerta, som hon kanhända aldrig skulle lemna.
Solen var ännu icke fullt nedgången, då de
stannade vid posthuset i Kronach för att till fots genom
staden begifva sig hem till det gamla värdshuset, och
man ringde just till aftonbön, när de kommo ut ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
