Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och klara vatten med oemotståndlig makt lockade
honom, såsom den angenämaste förfriskning för hans
dufna sinnen.
Han steg sakta upp och smög sig lätt och
ljudlöst utför sluttningen, allt emellanåt blickande tillbaka
på sin sofvande kamrat.
En och annan vaknad fågel qvittrade i albuskarne
på den våta marken omkring källsprånget der nere,
men kajorna lågo ännu orörliga i sina bon i
tornspringorna, och skyldtvakten stod halfsofvande inkrupen
i sin kur. Ingen menniska syntes till, nedanför låg
den tysta och sofvande staden, höljd i morgonens
hvita töcken, framför syntes de små landthusen strödda
på fältet med Frankerskogen till bakgrund, och öfver
alltsammans låg den molnfria himlen, som rodnade i
öster och aftecknade allt skarpare konturerna af
fästningens torn och murar bakom honom.
En grupp af al- och häggbuskar omgaf den
sönderfallna stenbassinen, som inneslöt vattnet, och då Alf
kommit ned och böjde undan dessa buskar, varsamt
klifvande på stenarne, för att icke blifva våt, studsade
han vid den oväntade åsynen af en karl, som låg på
knä vid kanten af källan och drack ur sin hatt.
I samma ögonblick reste mannen sig upp, och Alf
såg midt framför sig den hvita pierro’n, nattens fasa
och föremålet för hans koncentrerade förbittring och
nyfikenhet.
Dennes öfverraskning tycktes vara lika stor som
hans egen, ty han rörde sig icke ur stället och stod
alldeles förstenad, med uppspärrade ögon och darrande
knän, en bild af den häftigaste förskräckelse.
Alf gnuggade sina ögon, han trodde sig nästan
drömma eller villas af de lifliga tankar, som allt sedan
hans uppvaknande sysselsatt honom, men i nästa
ögonblick ryckte han sin långa sidenhalsduk af sig, kastade
den som en snara om judens hals och utropade,
öfverväldigad af harm och glädje på samma gång.
"Så finner jag dig då verkligen, din eländige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
