Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, lyckligtvis är det endast jag som upptäckt
dig, min stackars Gordon. Det var en annan, som
man tog i ditt ställe, det är detta som räddat dig;
men huru är det nu? Du har en förfärlig feber!"
återtog Astley, som stödde hans hufvud emot sin axel.
och ville afdraga hans rock för att undersöka den
sårade armen.
Ett rop af smärta hindrade honom likväl, Gordon
dignade nästan sanslös ned och mumlade:
"Den bofven, om han träffat hjertat i stället,
men att på detta sätt stympa mig."
"Hvad skola vi göra, du kan icke stanna här utan
hjelp, jag måste föra dig härifrån."
"Nej, nej! Jag väntar en båt, fransmännens fartyg
ligga i kanalen, som du vet, en fiskare förde mig dit
ut i går qväll, der ute bakom skären dröjer en landsman,
som lofvat hemta mig, då det blir mörkt. Ser du
ingenting på hafvet? Ah! jag dör af törst."
"Vänta ett ögonblick! Det fins regnvatten der
uppe i klipporna, jag har sett vallbarnen och deras
hundar dricka der. Gif mig din hatt, den är tätare
än min! Se så! Kan du ligga så der? Var lugn,
jag återkommer genast."
Astley nedlade varsamt sin väns feberheta hufvud
och skyndade med ett rådjurs snabbhet bort öfver de
skrofliga stenmassorna bakom skjulet.
Gardon tillslöt ögonen och andades fram en suck
så djup, som om den varit hans sista, då ljudet af
Astleys steg försvunnit.
Gud vet, hvad som föregick i den stackars
fransmannens sinne, lättrördt, enfaldigt och otillräkneligt
som ett barns, men en tår perlade fram mellan hans
tjocka svarta ögonhår, då Astley återkom med det
ljumma och brunaktiga vatten han funnit; han tryckte
Astleys hand och förde den till sin panna och sina
läppar med en häftighet och ömhet, som bevisade,
hvilka korta och höga vågor af tacksamhet, kärlek,
hat och raseri det gick i denna själ, som Englands
alla kalla dimmor icke förmått afkyla och lugna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
