Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Doktorns ed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer, bedjande för den man, som hon älskade oaktadt
hans brott och hvars räddning hon hoppades skulle
blifva början till ett förbättradt och ädlare lif.
Denna bön var emellertid nästan medvetslös, ty
det gifves stunder af själsspänning, då man hvarken
tänker eller känner, då sinnena äro döfvade och
själen tyckes hafva flytt ur kroppen och lemnat
lifvet ensamt qvar som en viljelös mekanik; den arma
qvinnan der nere var i ett dylikt tillstånd, hon
stirrade med orörliga och stela blickar emot muren,
som hon icke kunde urskilja högre upp än tre eller
fyra alnar, hon visste icke, om det varit en sekund,
en timme eller en hel natt, sedan hon släppte tåget,
då hon ändtligen uppfattade, att detta rörde sig emot
muren och svängde långsamt af och an, utan att något
annat buller hördes än slagen af hennes eget hjerta,
hvilka ljödo som en hammare i hennes öron.
Nu, sågs en mörk figur genom dimman, den sänkte
sig allt mer utefter väggen, hon hörde tunga, flämtande
andetag och fången låg några ögonblick derefter
på marken framför henne.
I samma ögonblick kastade Elisabeth en kappa
omkring den halfnakne mannen och utropade halfhögt,
gifvande luft åt alla de känslor, som hotade att qväfva
henne:
"Charles! Charles!"
"Tyst i himlens namn! om du icke vill se mig
upptäckt och återförd," svarade denne med hård och
förskrämd röst och reste sig upp, "Hvart skola vi
taga vägen? Låt oss skynda, det är icke tid nu att
tänka på något annat," tillade han hviskande och
ifrigt, då hon i ett slags yrsel fattade hans händer
och slöt sig intill honom.
"Det är sannt. Förlåt mig. Kom, kom!" svarade
hon i samma ton och drog honom med sig till planket,
der Daria väntade.
Tysta och snabba som fjellriporna på snön, skyndade
alla tre, utan att vexla ett ord, öfver den kala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
