Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Doktorns ed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
TYPEB.
och siippriga vägen, men då hon såg, att Elisabeth
iclse/kunde uthärda en alltför häftig marsch, stannade
hon åter och bad den unga frun stöda sig emot hen-
nes arm.
"Hvad gagnar oss väl att ega något i denna
ödemark! Vi skola kanhända omkomma här af köld
och brist, och få i alla händelser tillbringa natten i
skogen och blifva ertappade, innan vi hinna till Uleå-
borg," mumlade Elisabeth modfäld.
"Det sista är åtminstone mycket troligt, men ni
har ju sjelf så velat."
"Ja, men detta sista äfventyr har kommit mitt
mod att svigta. Jag hade icke begrepp om dylika
menniskors grofhet och elakhet."
’ "Jag sade er emellertid detta. Ni kunde harva
lämnat hela denna sak åt mig, som jag bad er om.*’
"JLt dig, Daria! Huru skulle jag kunna tro, att
du kunde lyckas i det, som fordrar så mycken hän-
gifvenhet och uppoffring. Ack, man måste älska for
att kunna gå i land dermed!"
Darias ögon blixtrade, hon såg på sin bleka och
trötta reskamrat med ett sällsamt u ti ryck af medli-
dende och ironi och svarade ingenting.
"Tro icke, att jag hvarken .ångrar eller beklagar
mig. Det var blott ett ögonblicks svaghet, som nu är
öfver. Måtte blott han vara i säkerhet," återtog den
stackars unga qvinnan och skakade regndropparne af
den tunga och fula mössan, som dolde hennes vackra
blonda hårflätor, och som generade henne lika mycket som
de grofva skodonen och hela hennes opassande drägt.
"Så länge man har en väg att följa, den må nu
vara hurudan som helst, så har man alltid hopp att slut-
ligen påträffa menniskor," återtog Daria uppmuntrande.
Elisabeth svarade ingenting och båda två fortforo
tigande att gå framåt på denna ensliga och obefarna
väg, hvars spår mellan stenar och stubbar blefvo allt
mera otydliga i det tilltagande mörkret och slutligen
alldeles försvunne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
