- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Sjette delen. Moderna typer. /
108

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Doktorns ed.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

108

MODEENA T.TPEB.

Daria var försvunnen, de mörka stockväggarna
omkring henne, den grågröna halmen efter det omogna
kornet, den främmande traktens skogbevuxna berg,
bakom hvilka solen i detta ögonblick tycktes nyss
hafva uppstigit eller kanske vara färdig att sjunka, ty
Elisabeth hade hvarken reda på väderstreck eller tid;
allt förenade sig att omblanda hennes tankar och först
efter flere minuter återkom hennes fulla besinning, och
med denna minnet af den tunga förnedrande och tve-
tydiga rol, som hennes kärlek bjöd henne att utföra.
I det samma sköts dörren till ladan helt och hållet
upp och Daria inträdde.
Elisabeth märkte genast, att hon var upprörd,
att den beslutsamma och nästan muntra kraft hon
hittills visat var borta, och darrande för något nytt
obehag, utropade den unga qvinnan, sättande sig upp
i halmen:
"Hvad har händt? Hvad är det, Daria?"
"Jag skall säga er det och sedan - skola vi
skiljas åt," sade Daria allvarsamt.
"Skiljas åt! Min Gud, Daria, vill du öfver-
gifva mig?"
"Jag kan icke längre bedraga er. Yi måste gå
hvar sin väg." «
"Bedraga mig, du? Hvad menar du?"
"Låt mig berätta er allt," fortfor Daria brådskande
och med ansträngning. "Yi hafva kanske icke så
lång tid på oss. Ni har förvånats öfver mitt mod,
min tillgifvenhet, min uppoffring, som ni kallat det;
ni har trott det vara tacksamhet för den välvilja och
den fristad ni gaf en fattig öfvergifven q vinna, sådan
som ni sjelf i detta ögonblick är. Men det är icke så, det
är något annat, som förmått mig att dela edra faror,
någonting oändligt mycket bättre och oändligt mycket
sämre, det är - kärleken."
"Kärleken", upprepade Elisabeth förvirrad, utan
att fatta meningen af de ord hon hörde.
"Ni älskade er man, ni beslöt att rädda honom
ur fängelset och jag, jag gjorde det samma; våra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/6/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free