Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Penningar och Hjertan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PENN1NGAB OCH HJEBTAN. 181
icke är klädd!" utropade Lydia fasligt och steg upp
för att af bryta samtalet.
"Jag har icke sett lille Albert i dag."
"Jag skall skicka in honom med sin amma, så
kan du roa dig med honom medan jag klär .mig."
"Åh, min Gud, Lydia; har du också druckit punsch ?"
utropade Ivar förvånad, då han i detsamma varseblef
karaffen på bordet.
"Det var för mammas och Augustas skull, de äro
här för att följa oss på spektaklet, och de tycka så
mycket om sötsaker, som du vet."
"Ja, jag ser nu att du haft främmande," återtog
han leende och lutade sig ned för att upptaga något,
som i det samma Lydia reste sig upp föll ur hennes
klädningsficka.
Det var det hopvikna tidningsbladet, och en hastig
rodnad for öfver den unge mannens ansigte vid den
dubbla upptäckten af hans hustrus osanning och hen-
nes dåliga smak.
Det gifves stunder i vårt lif, då man kunde tro,
att ödets gudinnor roa sig med att låta omständighe-
terna eller föremålen, liksom barnens trollsnurror, vid
ett hastigt vidrörande, med ens vexla färg inför våra
ögon, hvarigenom vi helt oförberedt, till vår egen för-
våning, finna allt förändradt.
Den qvinna, åt hvilken Ivar skänkt en nästan
tillbedjande ömhet, hvilken han runnit oskuldsfull och
idealisk som en engel, framstod i detta ögonblick såsom
ohyfsad, lumpen och osmaklig, och då dörren till kabi-
nettet, hvilken icke varit stängd, i det samma sakta
sköts upp och han såg alla de uppmärksamma och lyss-
nande fysionomierna der innanför, hvilka tydligen be-
vittnat hela det, som han föreställt sig, förtroliga upp-
trädet med hans hustru, öfverföll honom en paroxysm
af vrede, .som blef så mycket häftigare, som den var
ffamkallad, både af det sårade hjertat och den sårade
egenkärleken.
Den fula, men vanliga instinkten, att vilja minska
sin egen förödmjukelse genom att förödmjuka andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
