Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelfkänsla och ärelystnad på ett egendomligt sätt
förenades.
Pastor Zwinger betraktade honom med samma
vänliga och medlidsamma uttryck, som en far
betraktar ett sjukt barn i feberyrsel, räckte honom sin
hand och sade rörd:
"Jag förstår dig icke rätt, min son; men jag anat
att det här i lifvet finnas martyrer af många slag ...
Idéernas, inbillningens och tankens äro kanske icke
de minst beklagansvärda ..."
"Ah, se sa, nu är ovädret öfver," tillade han i
en annan ton, i det han blickade ut genom fönstret.
"Farväl, min vän! Om en halftimme afgår postvagnen,
jag måste lemna dig."
"Nej, stanna; dröj tills i morgon ... ensamheten
kännes tung, då du varit hos mig ... Det förefaller
mig stundom, att om jag egde bredvid mig en
lefvande varelse att älska, så skulle jag kunna glömma
kärleken till mina böcker och mina litterära fantasier."
"Tro icke det, min vän," inföll pastorn
skrattande, i det han upptog sin bredskyggiga hatt ifrån
golfvet. "Jag har hört att ingen kärlek i verlden
lär vara mera oförgänglig än denna, ty den är endast
omklädnaden för en förtärande ärelystnad."
Pastorn reste en halftimme derefter till
Neufchâtel, som han bestämt. Om han uppfylt sin väns
önskan och stannat qvar i det gamla slottet denna
natt, skulle kanhända baron Josefs historia blifvit en
helt annan än den nu blef.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
