Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man i vara dagar gör för mycket i detta fall — som
många påstå — man då gjorde allt för litet.
Man stängde in dem som kalfvar eller lam,
afstraffade dem regelmessigt efter en viss veckoordning
och ansåg att höjden af föräldrakärleken bestod uti
att dölja och qväfva densamma så mycket som möjligt.
Den vaksamma ömhet och minutiösa omsorg, vi
nu egna våra dyrbaraste skatter på jorden, skulle då
hafva ansetts som ett rent vansinne, förande till
förderf, och den uppfinningsrika kärlek, hvarmed en mor
nu söker höja och förädla sin dotters smak, sinne och
karakter, var då lika okänd, som konsten att låta
solens strålar föreviga dragen af hennes ungdom och
skönhet.
Roxane hade fått det vackraste namn hennes
mor kände, hon hade blifvit satt i en berömd
pension, men hon kunde egentligen ingenting, och minst
af allt kunde hon reda sina egna intryck och tankar.
Det ansågs då hvarken nödvändigt eller ens
älskvärdt, att en ung flicka hade några synnerliga
kunskaper, ty till och med den snillrikaste qvinna på den
tiden talade med förakt och ogillande om "en lärd i
stubb", och alla, både herrar och damer, sade ja och
amen dertill.
Markisinnan egde således icke den ringaste aning om,
att hon i sjelfva verket hade gjort rakt ingenting för
sin dotters uppfostran; och likväl vakna sällan de ädla
instinkterna, det högre omdömet af sig sjelfva, då
deremot de dåliga böjelserna äro snabba att visa sig och
växa fort, om icke en mors vaksamma öga igenkänner
och fördömer dem i tid.
Den unga flickan hann denna gång icke att
tillfredsställa sin nyfikenhet, ty moderns röst kallade
henne i det samma tillbaka, och det låg något i denna
röst, som kom Roxane att genast lyda.
Markisinnan hade ganska väl märkt hennes
afsigt, men i stället att klandra hennes barnsliga
tanklöshet och brist på grannlagenhet, sade hon ifrigt och
oroligt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
